Ensam igen...

men tillfälligt hoppas jag (och mycket ofrivilligt!).

Förra veckan hämtades min man av polisen. Hans brott är att han kommer från ett annat land och att det i det landet inte är tillräckligt svåra förhållanden för att han ska få ett uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket har beslutat att han ska utvisas och fram tills det ska ske ska han "förvaras". Ja, det heter faktiskt så. Det heter Förvar - i mina öron ett fruktansvärt ord!

Min man kan få uppehållstillstånd här som anknytning till mig MEN då måste han först tillbaka till sitt hemland för att söka därifrån. Så står det i lagen och lagen måste följas, eller hur. Att det kostar miljoner kronor för Sverige varje år att sända tillbaka människor som sedan lika fort återvänder (lagligt eller olagligt) det spelar ingen roll. Bara lagen följs.

Jag menar inte att vi inte ska ha lagar och att de vi har inte ska följas. Undrar bara hur många i vårt land som vet att vi har en särskild utlänningslag som bl a innebär att man tar sig rätten att spärra in alldeles vanliga människor. Visst - de har mat, tak över huvudet osv...men de blir inlåsta! Det är som ett fängelse och när man kommer dit som besökare behandlas man som en som vill besöka en kriminell. Alltid två personal som öppnar, en sluss att gå igenom...och sedan in i ett kallt opersonligt besöksrum. Max två vuxna besökare åt gången och besöken får inte vara mer än en timme åt gången. Varför??? Är det den svenska humanismen som talar???

Jag älskar min man och hatar att se honom som ett djur i fångenskap för det är så han ser ut. Jagad i blicken och mest oroad över hur jag har det, att jag inte får tappa fotfästet. Jag är stark och jag klarar det här, min älskling. Vi klarar det här och kommer att åter ses en dag - det vet jag. Bahibak, nebrik bezef.

Är nu inne på min sista semestervecka och under de förhållanden som nu blev känns det bara segt och tråkigt. Ska tvätta idag och det är väl vad jag mäktar med i denna värme, runt + 30 varje dag nu. Härligt med sommar!

I år blir mitt äldsta barnbarn, Kevin, 10 år. Otroligt! Det var som igår han föddes och nu är han snabbt på väg mot tonåren. Jag ska försöka ta mig ner till det kalaset för det är något alldeles speciellt med det första barnbarnet och med 10-årsdag förstås.

Nu är det dags att tvätta så jag drar mig ner mot källaren...