Tystnad och försvunna vänner

Ja, det råder tystnad i mitt hem nu. Jonathan, Elisabeth och Patrik har åkt. Houari jobbar en stund. Efter att ha haft en intensiv tillvaro med en aktiv liten kille och lite prat med de vuxna så blev det nu väldigt tomt och tyst. Känner mig deppad, vilket i och för sig inte är något ovanligt, och skulle vilja hitta på något att skingra tankarna med men kommer inte på en endaste sak. Har plockat undan lite sängkläder, dammsugit...och så sitter jag här vid datorn igen...

Jag tänker på de vänner som försvann med Johan. Ja, för just så känns det - de försvann med Johan...ner i graven, upp i himlen eller vart de nu tog vägen... Hur kan det bli så när man drabbas av det mest ofattbara smärtsamma att mista ett barn? Hur kan vänner svika och försvinna?

Min allra äldsta barndomsvän är borta, en av hennes och mina gemensamma vänner försvann också, en "nygammal" väninna, en väninna från Värmland...ja, det finns fler. Kanske inte ska lämna ut alltför mycket om dem här i bloggen för de hade säkert sina skäl för att inte orka/vilja/klara av att stanna kvar hos en vän i nöd.

Jag VET att jag förändrades den dagen då Johan dog. Jag VET att jag ibland varit snabb att döma och fördöma för att ni inte fanns hos mig då jag ville det. Jag VET att jag kanske borde förstå, förstått mer varför ni agerat som ni gjort. MEN varför förstod inte ni MIG? Varför förstod ni inte att mitt hjärta blöder, min själ är söndertrasad och hela jag skriker efter er, efter människor som vill bry sig om mig och finnas där för mig när jag orkar/kan/vill. Jag har mist min son!!! Det käraste jag hade fattas mig!!! Hur kan ni då ens begära att jag ska bete mig som vanligt eller vara förstående, eller ens tacka er eller be er finnas för mig???!!!

Jag trodde att mina vänner kände mig så väl att inga ord eller förklaringar skulle behövas ens en sådan här gång när marken rämnar under mina fötter. Tydligen hade jag fel och det tar också hårt på mig. Kan jag lita på mig själv och mina egna bedömningar vad gäller människor i min närhet? Jag har ju tagit så fel en gång...

Jag tänker, på något sätt, gå vidare och inte räkna förlusterna av vänner. De är ändå ingenting mot att ha förlorat min älskade Johan. Jag tänker istället räkna de nya underbara människor som kommit in i mitt liv. Människor som vet vad jag pratar om, som vet vad livet är och som själva går igenom samma sorg.

Jag sänder er alla ett varmt varmt tack för att ni finns i mitt liv! Hoppas jag kan finnas för er också och tillföra något som gör det litet lättare att vandra vidare på den här vägen som blev vår...