Ny vecka

Tänk att det går en dag i taget...det bara flyter på liksom. Känslor kommer och går. Kämpar just nu för att hålla sorgen ifrån mig (jag vet, mentorn, att det är fel). Hela kroppen och själven vet redan att årets värsta dag närmar sig. Den 12 oktober - denna dag då livet rann bort, då allt förändrades för att aldrig någonsin bli som det var. Det blir tredje gången som jag går igenom denna dag och jag vet att det går - att det inte blir så farligt som jag trodde - ändå talar kroppen om att nu är det snart dags...

Det var den första gången som var den värsta, jag menar den dagen då Johan tog sitt liv, den 12 oktober 2006. Den dagen finns för alltid inpräntad i mitt minne. Vissa saker kristallklara, andra i en dimma...chocken som gör att allt stängs av och går ner på ren överlevnadslåga...andas ett andetag åt gången, sakta, sakta...höll om mig själv och vaggade mig som om jag höll ett litet barn i famnen. Det gjorde jag ju också - mig själv, Johan, Mikael, Jenny, Elisabeth... Ville ha er alla nära mig då, skydda er från allt ont, ta bort det onda som redan skett och som inte fick hända...

Så idag - tystnad...allt är förändrat, några få vänner kvar, en kropp som ger upp, en ilska som inte vill ge sig riktigt, en saknad som tyvärr alltför många vet innebörden av (en tanke till alla änglaföräldrar och andra anhöriga)...

Älskar Dig Johan - härifrån till evigheten - liksom jag älskar alla mina barn. Ni är underbara!

Utan Mamma

Idag har jag levt utan min mamma i två år. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle kunna fira jul med någon annan än med mamma. Visst kunde jag det! Då jag fick egen familj så hände det förstås att vi inte firade jul med/hos mamma och det gick bra. Det fanns en tid då jag trodde att jag inte skulle kunna leva utan mamma. Visst kunde jag det! Livet förändras och allt går...på något underligt sätt så går det...

Eftersom min son Johan dog bara dryga två månader efter mamma så försvann sorgen efter henne i det ofattbara att mista ett barn. Men jag minns att jag ofta tänkte att det borde vara förbjudet att bli mammalös. Jag vill ha min mamma alltid!!! Idag sörjer jag henne igen och önskar att jag kunde lyfta luren och få prata med henne. Det är så mycket jag vill berätta om. Så mycket jag vill fråga om och jag längtar efter att få lägga huvudet i hennes knä och känna hennes hand smeka mig över håret. Åh, mamma - du gav mig allt! Jag älskar dig så mycket och jag är lugn i förvissning om att du visste att jag älskar dig. Jag är ditt kärleksbarn - för alltid!

Mamma hann gå igenom så mycket i sitt 82-åriga liv. Både i sorg och glädje förstås och hon var en stark kvinna. En trygg och stabil finsk kvinna som visste sitt värde och tog för sig av livet. Det är min bild av mamma och jag är stolt över henne och stolt över att vara hennes dotter.

Jag vet att du vilar i frid Mamma och nu har väl förvåningen, över att Johan kom över till dig så snart, lagt sig? Jag vet att du tog emot honom...och att ni har det bra där i Nangijala med alla de andra vackra änglarna.