Nostalgi

I lördags gjorde jag en nostalgiresa tillsammans med min man. Vi åkte till det lilla samhälle som ligger nära mitt barndomshem. Där besökte vi kyrkogården där jag har mina båda pappor och min mamma. Ja, ni läste rätt - jag har två pappor. Jag har pappa Gustav som är mina syskons biologiska pappa och som också fick bli min. Min andra pappa Harry som dog redan innan jag föddes. Han avled efter en mc-olycka på sin 30-årsdag och jag måste ha blivit till kanske så sent som dagen innan. Papporna har varsin grav, se bilder, medan mamma finns i minneslunden. Vi planterade rosor och Houari förgyllde bokstäverna på pappa Harrys gravsten.

Sedan gick vi till minneslunden och satte ner buketten till mamma. Satt där på en bänk och plötsligt så grät vi båda två. Jag för att jag saknar min mamma och Johan så mycket. Houari för att jag grät. Så - öppnas ett hål mellan molnen på himlen och solen tittar fram, hon ser ner på oss och skänker en hälsning från dem på andra sidan. Detta har nu hänt vid flera tillfällen och min övertygelse att det är mina älskade som vill visa mig att det finns ljus i mörkret (läs: sorgen)...det hände den dagen vi urnsatte Johan, denna gråa mörka första adventssöndag 2006 öppnades himlen en bit för att ge oss ljus när vi gick de tunga tunga stegen upp mot kyrkan i Landeryd. För att ta Johan på den allra sista färden här hos oss... En annan gång likadant vid samma kyrka när Jenny var där, ytterligare en gång vid kyrkan i Tärnsjö när jag ensam gick uppför allén för att gå till mammas sista viloplats. Visst finns det något som ger oss kraft att gå vidare!