En bubbla att leva i

Jag börjar varva ner och känna av att jag har semester. Måste erkänna att den där skogspromenaden inte blev av förrän igår morse och redan då började jag tänka på det som jag ska skriva om här idag. Eller egentligen har jag nog funderat på det en längre tid, på hur mitt liv blev när Johan dog den 12 oktober 2006.




Jag kan idag se det som att jag, redan strax efter beskedet om att Johan var borta, gick in i min glasbubbla. En egen värld där jag stängde ute livet som därute fortsatte som om ingenting hänt. Jag kan fortfarande inte förstå att livet "där ute" bara rullar på. Varför stannade inte världen upp när Johan dog??? Det borde den ha gjort.



I min bubbla är jag trygg och jag återvänder till den varje dag. Jag har blivit tvungen att lämna den då och då för att gå ut i det som kallas livet. I början var det små korta turer till affären och så småningom till jobbet på arbetsträning. Så ökades tiden på jobbet ut så jag fick mindre tid i bubblan. All energi gick åt till att kliva upp på morgonen och överhuvudtaget få på kläder och ta sig till jobbet - det där som ter sig så enkelt för de som lever ett "vanligt" liv tog för mig flera flera timmar (och tid tar det fortfarande även om det nu går litet snabbare). "Lycka" var när jag satte nyckeln i låset till mitt hem och klev över tröskeln och fick låsa dörren till min bubbla igen. Den är här och här är jag trygg! Här kan jag bara vara, bara sitta eller ligga och göra ingenting. I månader klev jag bara över posten som låg innanför dörren för att till slut lyfta upp högen och lägga den någonstans som jag sedan inte mindes var. Räkningar blev obetalda eller försenade. Att ringa ett samtal kunde det ta flera dagar att samla kraft inför. Minnet sviktade. Men min bubbla fanns där...min trygga bubbla där jag kunde gömma mig för världen.


Visst började jag så småningom lämna bubblan då och då även för annat än för jobbet. Någon gång gick jag på krogen om jag fick besök av någon värmlands-väninna. Jag dejtade till och med en del i en slags desperation för att känna att jag levde. MEN jag skyndade alltid tillbaka till min trygga bubbla för inget kunde locka mig att lämna den för gott. Min son var död och jag kunde inte förstå hur livet skulle gå vidare. Om jag stannade i bubblan så kunde jag slicka mina sår, leva i det vakuum som hjälpte mig slippa känna smärtan. Ibland kom den ändå och då var det bara att följa med i det onda...


Så träffade jag Houari och ett nytt liv tog sin början. Det är svårt för jag vill fortfarande leva kvar i bubblan som skyddar mig. Houari har öppnat dörrar och tagit mig med ut i världen men ibland gör det så ont så jag måste tillbaka...fort, fort, fort. Gör mina desperata försök att även innesluta Houari i min bubbla, bråkar, skäller, gråter och skriker när han vill umgås med sina vänner...men börjar inse att jag varken kan eller får göra så! Det kommer att döda vårt förhållande och det vill jag inte. Jag måste hitta min egen väg att lämna bubblan och då jag känner att jag behöver den så är det JAG som ska vara i den - ingen annan.
Jag tror att jag är på rätt väg nu när jag börjat tänka i de här banorna, när jag kan sätta ord på det jag tänker och känner. Det kommer inte att bli lätt men jag är ju en kämpe...som en sån där docka som är rund i botten och hela tiden reser sig upp - igen och igen och igen...