Johan 830616 - 061012

I år skulle Johan ha blivit 25 år. På hans födelsedag sände jag följande brev till alla anställda i kommunen där jag arbetar. Flera av mina mailkontakter fick också ta del av det och förstås mina barn.




Den 12 oktober 2006 valde min yngste son Johan att ta sitt liv. Idag skulle han ha blivit 25 år.




Så sänder jag ett stort Grattis till min älskade Johan på den dag då det gått 25 år sedan du föddes. Hoppas ni har ett hejdundrande kalas i Änglarnas stad i Nangijala och att du får din tårta med grön ”skinka” på…/Mamma


För att hedra Johans minne väljer jag att just denna dag skriva ett öppet brev om min sorg, mina erfarenheter av omgivningens reaktioner och om suicid.

I Sverige begår varje år ungefär 1500 människor suicid. Merparten av dessa är män. Inte trodde jag för 25 år sedan att min älskade pojke skulle bli en del av den statistiken.

Jag gissar att ni alla, på olika sätt, kommer att bli berörda av mitt brev. En del av er kanske väljer att inte läsa färdigt pga att det är svårt och gör ont, andra kanske tycker att sådant här borde man hålla för sig själv medan andra blir glada för att någon vågar prata om suicid och sorg så här öppet. Hur du än reagerar så är det din känsla som räknas – det finns inget rätt eller fel – och jag vill inte tvinga på någon min sorg. I mitt sorgearbete, som verkligen är ett arbete, ett mycket tungt sådant, har jag kommit fram till en del saker som är viktiga för mig. En av dem är att jag inte vill att Johan ska ha levt, och dött, förgäves. Jag vet att ett av hans största uppdrag här hos oss var att sprida kärlek och omtanke. Det vill jag föra vidare. Jag vill också bidra till att ta bort skam- och skuldkänslor vad gäller suicid. Vi anhöriga måste våga prata om det så att alla tabun och fördomar kommer på skam…så här är jag: Harriet Grönholm, socialsekreterare i Norbergs kommun, mamma till fyra barn varav ett begått suicid.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Den tar inte hänsyn till ålder, kön, yrke eller socialgrupp. Ingen av oss kan gå ”säker”. Regeringen har tagit ett beslut om en noll-vision vad gäller suicid. Det tycker jag är bra!
Föreningen SPES, Suicid prevention och efterlevandes stöd, driver ett seriöst och viktigt arbete för att påverka och förbättra vården samt ge stöd till dem som mist någon i suicid.

Idag, på Johans födelsedag, har jag det tungt. Många tankar kommer till mig; hur det var när han föddes, hans uppväxt, alla drömmar och tankar som han hade. Jag tänker på hans vänner som nu kanske börjar bilda familj, gifta sig, få barn – Åh, jag önskar dem allt gott! – allt det där som Johan aldrig får uppleva. Det som han valde bort för att livet blev för svårt att leva. Jag saknar honom så oerhört mycket varje dag men vissa dagar är sorgen tyngre än andra. Idag är en sådan dag!

Jag har mött så många olika reaktioner från min omgivning sedan Johan dog. En del gamla vänner har försvunnit ur mitt liv för att de inte orkade möta min sorg (eller var det sin egen rädsla för döden de inte vågade möta?). Det har kommit till nya vänner som vågar och orkar stå kvar. En del med samma erfarenhet, andra som har mod att finnas ändå. Det är inte så märkvärdigt egentligen, förstår ni, att möta någon i sorg. Ord tar inte bort det onda och tröst finns ingen att få. För att få en sörjande att orka gå vidare kan det räcka med en varm blick, en klapp på axeln eller att komma med en gryta mat.

Att säga att man förstår är att kränka eftersom ingen kan förstå min personliga sorg. Att säga att ”det går över” är en ännu större kränkning för det går ALDRIG över. Sorgen förändras över tid men den finns alltid där.

Våga fråga! – det vill jag säga till alla som möter någon i sorg. Om jag börjar gråta beror det inte på din fråga utan på den sorg jag bär. Jag ser hellre att du frågar än att det pratas bakom ryggen och gissas en massa saker. Fråga hur jag mår, vad som hände, hur Johan tog sitt liv, hur jag fick veta…ja, allt som du kanske undrar över. Om du frågar så kommer jag att svara – det får du vara beredd på.
Efter mitt brev kommer en dikt, ”Snälla se mig genom mina tårar” som på ett bra sätt illustrerar hur jag och andra vill bli bemötta.

Jag vill dela med mig av min erfarenhet av sorg. Sorg är inte farlig – men en smärtsam del av livet – och den förändrar ens liv så att det aldrig mer blir detsamma.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
/Alf Henriksson

Ta hand om varandra!
/Harriet


Johan har två minnessidor på nätet – besök dem gärna och skriv en rad:
http://www.johangronholm.se/
http://www.tillminneav.se/


Avslutar nu med två dikter. Den första har en av mina sorgesystrar skrivit:

JAG VET MAMMA

Jag vet att du gråter min mamma,

för livet hos dig blir aldrig detsamma

Din längtan och saknad skär i ditt bröst,

Av att aldrig mer få höra min röst.
I själen, i hjärtat, i drömmar och tankar,
står sorgen så kraftfullt och bankar.

Jag vet lilla mamma, jag vet allt det där,och du vet,

att jag finns i en annan atmosfär.
Genom tunna små slöjor, ser jag dig gå,

du kämpar så tappert för att försöka förstå.

Att det som du ofta har känt,

var något som var förutbestämt.
Vi visste nog båda att vi skulle skiljas en gång,

att jag skulle åka till staden med änglasång.

När tiden var inne, och de kallade på mig,

så hann jag inte säga farväl till dig

Men jag vet lilla mamma, hur du mår

för i ditt hjärta finns alltid ett blödande sår.

I det hjärtans rum som du för mig gjort,

finns minnen, kärlek, och saknad som aldrig går bort.

Skriven av Marie-anne Thörnström24 januari 2007 mamma till marcus 82-02




Snälla se mig genom mina tårar

Du frågade "hur mår du"?

När jag svarade tårades mina ögon.

Du såg bort och började genast prata igen.

Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.

Hur mår jag? Jag mår bättre när folk lyssnar

men det kan hända att jag gråter en tår eller två.

Den här smärtan är obeskrivlig.

Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå.

Trots det behöver jag dig.

När du ser bort, när jag blir ignorerad,

är jag åter ensam med den.

Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.

Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!

De är naturens sätt att hjälpa mig att läka

De lättar lite på det tryck sorgen skapar.

Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen

när du frågar hur jag mår,men så är det inte.

Minnet av min älskades död

kommer alltid att vara med mig,blott en tanke bort.

Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig,

men det var inte du som gav mig den.

Den fanns redan där.

När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös,

när du inte vet vad du skall göra?

Du är inte hjälplös,

Och du behöver inte göra något annat än att vara där.

När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner,

då har du hjälpt mig.

Du behöver inte säga något.

Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.

Var tålmodig, var inte rädd.

När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår"

lättar smärtan,

för när tårarna kan komma och gå som de vill,

känner jag mig lättare.

Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,

och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.

Jag gråter en minut eller två

och sen torkar jag mina ögon.

och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.

När jag håller tillbaka tårarna,

får jag en klump i halsen

mitt bröst värker och min mage knyter sig.

Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar,

då skadar det oss bägge,

mig, för att min smärta hålls inombords,

en sköld mot din närhet,

och dig,för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.

Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..

Då kan vi vara nära igen.

Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont.