PMS

Jag blir galen på mig själv dessa veckor innan mens. Humöret åker bergochdalbana i turbofart. Tycker synd om alla i min omgivning men allra mest synd är det förstås om mig själv! Eller hur? Visst är det väl så? Och om inte annat så måste jag ju tycka synd om mig för ingen annan gör det ju. I alla fall inte tillräckligt mycket.

Varje månad hoppas jag att nu är det väl ändå sista gången som mensen kommer. Frågade min mamma en gång och hennes mens försvann när hon var ca 50 och hon hade i stort sett inga klimakteriebesvär alls. Jag har läst att vi ofta ärver våra mödrars anlag vad gäller klimakteriet - och då är det dax för mig att slippa det här eländet NU! Det är ju till ingen som helst nytta - varken för mig eller de i min omgivning.

Idag (läs: nu) ska jag försöka ta mig den där skogspromenaden som är så underbart skön bara jag kommer iväg. Har lovat mig själv att gå när jag skrivit här och före frukost. Bra att ha en frukost som lockar när jag går hemåt. Den smakar så underbart gott då.

Lovar återkomma med en rapport om skogens dofter och mina tankar.

PS Började på det här inlägget igår kväll och ser nu att det är den tiden som står kvar när jag publicerar. Nu är det söndag morgon, 13 juli...och det är nu jag ska till skogen.