Den 12:e varje månad påminns jag om dagen då Johan dog. Den dag som för alltid förändrade mitt liv. Den dag då jag miste min yngste son. Den dag då mina andra tre barn miste sin lillebror. En dag som aldrig borde ha fått komma men som ändå gjorde det. Ingen kunde ana eller förstå.
Idag har det gått ett år och nio månader sedan den ödesdigra dagen och sorgen har förändrats men inte minskats. Det gör ont, ja det smärtar och saknaden blir på något sätt större och större. Det fattas någon hela tiden och det kommer aldrig att gå att ändra på det. Aldrig mer - aldrigheten - är det värsta.
Skrev en liten dikt i Johans minnesportal:
Saknad
Varje gång jag ser dig gör det ont
Varje gång jag ser dig
känner jag saknad
Varje gång jag ser dig
längtar jag
Du älskade son som gjorde ett val
ett val att lämna oss alla för en bättre värld
Vår värld fylldes med tomhet och tårar
Din med glädje, skratt och sinnesro
Älskar dig, Johan, härifrån till evigheten...
/Mamma
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar