Sorg - att mista ett barn

Den 12 oktober 2006 miste jag min yngste son Johan, 23 år. Han valde bort livet här hos oss för att fortsätta ett annat liv i Nangijala. I avskeds-sms till några av sina kompisar i Värmland skrev han just det. "vi ses i Nangijala". så jag tänker att det var det han själv trodde på. Jag tror att Nangijala finns. Jag vet att det är en plats utan sorger och bekymmer. Jag vet att Johan är lycklig nu, att han äntligen fått den sinnesro han inte fick i det här livet. Det smärtar mig att han inte bad om hjälp men jag kan också, om jag verkligen är ärlig, tänka att jag kanske haft svårt att ta honom riktigt på allvar om han berättat att han mådde så dåligt. Johan, som alltid skrattade och var glad...skulle han ha självmordstankar? Nej, det hade varit omöjligt att tro...eller?

Min ängel - jag saknar dig så oerhört mycket. Lillpojken i familjen. Den av mina barn som på heltid bott hos mig ända tills du flyttade till egen lägenhet. "Du och jag mot världen" - så sa vi ibland till varandra när livet strulade för oss.

Min ängel - jag ser på foton av dig och vågar inte känna in känslan som smyger sig på...vet att den smärtar - insikten att du skulle vara borta för alltid... Håller det ifrån mig. Vet men ändå inte att det finns ett aldrig mer i det här livet. Att vi möts igen på andra sidan det tvivlar jag inte på men att vi aldrig mer här...nej, det gör för ont! Jag slår på någon slags off-läge i känslorna och kan tänka på kvällen då jag fick veta att du var död, på de sista gångerna jag såg dig, på begravningen, urnsättningen.... Känner men ändå inte - mycket svårt att förklara för den som inte vet.

Så ibland kommer den - gråten som gör ont men som läker och tröttar ut så att jag till slut bara orkar andas i långa djupa andetag. Tårarna som rinner och blöter ner mina kinder...låter dem komma... Ibland varar det bara några minuter, andra gånger går det nästan inte att sluta...så vila och off-läge till nästa gång...

Saknar dig min ängel men vet att du bara är en tanke bort.