torsdag 31 juli 2008
Ensam igen...
tisdag 22 juli 2008
söndag 20 juli 2008
Tystnad och försvunna vänner
Jag tänker på de vänner som försvann med Johan. Ja, för just så känns det - de försvann med Johan...ner i graven, upp i himlen eller vart de nu tog vägen... Hur kan det bli så när man drabbas av det mest ofattbara smärtsamma att mista ett barn? Hur kan vänner svika och försvinna?
Min allra äldsta barndomsvän är borta, en av hennes och mina gemensamma vänner försvann också, en "nygammal" väninna, en väninna från Värmland...ja, det finns fler. Kanske inte ska lämna ut alltför mycket om dem här i bloggen för de hade säkert sina skäl för att inte orka/vilja/klara av att stanna kvar hos en vän i nöd.
Jag VET att jag förändrades den dagen då Johan dog. Jag VET att jag ibland varit snabb att döma och fördöma för att ni inte fanns hos mig då jag ville det. Jag VET att jag kanske borde förstå, förstått mer varför ni agerat som ni gjort. MEN varför förstod inte ni MIG? Varför förstod ni inte att mitt hjärta blöder, min själ är söndertrasad och hela jag skriker efter er, efter människor som vill bry sig om mig och finnas där för mig när jag orkar/kan/vill. Jag har mist min son!!! Det käraste jag hade fattas mig!!! Hur kan ni då ens begära att jag ska bete mig som vanligt eller vara förstående, eller ens tacka er eller be er finnas för mig???!!!
Jag trodde att mina vänner kände mig så väl att inga ord eller förklaringar skulle behövas ens en sådan här gång när marken rämnar under mina fötter. Tydligen hade jag fel och det tar också hårt på mig. Kan jag lita på mig själv och mina egna bedömningar vad gäller människor i min närhet? Jag har ju tagit så fel en gång...
Jag tänker, på något sätt, gå vidare och inte räkna förlusterna av vänner. De är ändå ingenting mot att ha förlorat min älskade Johan. Jag tänker istället räkna de nya underbara människor som kommit in i mitt liv. Människor som vet vad jag pratar om, som vet vad livet är och som själva går igenom samma sorg.
Jag sänder er alla ett varmt varmt tack för att ni finns i mitt liv! Hoppas jag kan finnas för er också och tillföra något som gör det litet lättare att vandra vidare på den här vägen som blev vår...
Söndag morgon
lördag 19 juli 2008
Idag kommer Jonathan...
torsdag 17 juli 2008
Onsdag 16 juli
Johan 830616 - 061012
Den 12 oktober 2006 valde min yngste son Johan att ta sitt liv. Idag skulle han ha blivit 25 år.
Så sänder jag ett stort Grattis till min älskade Johan på den dag då det gått 25 år sedan du föddes. Hoppas ni har ett hejdundrande kalas i Änglarnas stad i Nangijala och att du får din tårta med grön ”skinka” på…/Mamma
För att hedra Johans minne väljer jag att just denna dag skriva ett öppet brev om min sorg, mina erfarenheter av omgivningens reaktioner och om suicid.
I Sverige begår varje år ungefär 1500 människor suicid. Merparten av dessa är män. Inte trodde jag för 25 år sedan att min älskade pojke skulle bli en del av den statistiken.
Jag gissar att ni alla, på olika sätt, kommer att bli berörda av mitt brev. En del av er kanske väljer att inte läsa färdigt pga att det är svårt och gör ont, andra kanske tycker att sådant här borde man hålla för sig själv medan andra blir glada för att någon vågar prata om suicid och sorg så här öppet. Hur du än reagerar så är det din känsla som räknas – det finns inget rätt eller fel – och jag vill inte tvinga på någon min sorg. I mitt sorgearbete, som verkligen är ett arbete, ett mycket tungt sådant, har jag kommit fram till en del saker som är viktiga för mig. En av dem är att jag inte vill att Johan ska ha levt, och dött, förgäves. Jag vet att ett av hans största uppdrag här hos oss var att sprida kärlek och omtanke. Det vill jag föra vidare. Jag vill också bidra till att ta bort skam- och skuldkänslor vad gäller suicid. Vi anhöriga måste våga prata om det så att alla tabun och fördomar kommer på skam…så här är jag: Harriet Grönholm, socialsekreterare i Norbergs kommun, mamma till fyra barn varav ett begått suicid.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Den tar inte hänsyn till ålder, kön, yrke eller socialgrupp. Ingen av oss kan gå ”säker”. Regeringen har tagit ett beslut om en noll-vision vad gäller suicid. Det tycker jag är bra!
Föreningen SPES, Suicid prevention och efterlevandes stöd, driver ett seriöst och viktigt arbete för att påverka och förbättra vården samt ge stöd till dem som mist någon i suicid.
Idag, på Johans födelsedag, har jag det tungt. Många tankar kommer till mig; hur det var när han föddes, hans uppväxt, alla drömmar och tankar som han hade. Jag tänker på hans vänner som nu kanske börjar bilda familj, gifta sig, få barn – Åh, jag önskar dem allt gott! – allt det där som Johan aldrig får uppleva. Det som han valde bort för att livet blev för svårt att leva. Jag saknar honom så oerhört mycket varje dag men vissa dagar är sorgen tyngre än andra. Idag är en sådan dag!
Jag har mött så många olika reaktioner från min omgivning sedan Johan dog. En del gamla vänner har försvunnit ur mitt liv för att de inte orkade möta min sorg (eller var det sin egen rädsla för döden de inte vågade möta?). Det har kommit till nya vänner som vågar och orkar stå kvar. En del med samma erfarenhet, andra som har mod att finnas ändå. Det är inte så märkvärdigt egentligen, förstår ni, att möta någon i sorg. Ord tar inte bort det onda och tröst finns ingen att få. För att få en sörjande att orka gå vidare kan det räcka med en varm blick, en klapp på axeln eller att komma med en gryta mat.
Att säga att man förstår är att kränka eftersom ingen kan förstå min personliga sorg. Att säga att ”det går över” är en ännu större kränkning för det går ALDRIG över. Sorgen förändras över tid men den finns alltid där.
Våga fråga! – det vill jag säga till alla som möter någon i sorg. Om jag börjar gråta beror det inte på din fråga utan på den sorg jag bär. Jag ser hellre att du frågar än att det pratas bakom ryggen och gissas en massa saker. Fråga hur jag mår, vad som hände, hur Johan tog sitt liv, hur jag fick veta…ja, allt som du kanske undrar över. Om du frågar så kommer jag att svara – det får du vara beredd på.
Efter mitt brev kommer en dikt, ”Snälla se mig genom mina tårar” som på ett bra sätt illustrerar hur jag och andra vill bli bemötta.
Jag vill dela med mig av min erfarenhet av sorg. Sorg är inte farlig – men en smärtsam del av livet – och den förändrar ens liv så att det aldrig mer blir detsamma.
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
/Alf Henriksson
Ta hand om varandra!
/Harriet
Johan har två minnessidor på nätet – besök dem gärna och skriv en rad:
http://www.johangronholm.se/
http://www.tillminneav.se/
Avslutar nu med två dikter. Den första har en av mina sorgesystrar skrivit:
JAG VET MAMMA
Jag vet att du gråter min mamma,
I själen, i hjärtat, i drömmar och tankar,
står sorgen så kraftfullt och bankar.
Genom tunna små slöjor, ser jag dig gå,
Vi visste nog båda att vi skulle skiljas en gång,
Men jag vet lilla mamma, hur du mår
Snälla se mig genom mina tårar
Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont.
onsdag 16 juli 2008
En bubbla att leva i
Jag kan idag se det som att jag, redan strax efter beskedet om att Johan var borta, gick in i min glasbubbla. En egen värld där jag stängde ute livet som därute fortsatte som om ingenting hänt. Jag kan fortfarande inte förstå att livet "där ute" bara rullar på. Varför stannade inte världen upp när Johan dog??? Det borde den ha gjort.
I min bubbla är jag trygg och jag återvänder till den varje dag. Jag har blivit tvungen att lämna den då och då för att gå ut i det som kallas livet. I början var det små korta turer till affären och så småningom till jobbet på arbetsträning. Så ökades tiden på jobbet ut så jag fick mindre tid i bubblan. All energi gick åt till att kliva upp på morgonen och överhuvudtaget få på kläder och ta sig till jobbet - det där som ter sig så enkelt för de som lever ett "vanligt" liv tog för mig flera flera timmar (och tid tar det fortfarande även om det nu går litet snabbare). "Lycka" var när jag satte nyckeln i låset till mitt hem och klev över tröskeln och fick låsa dörren till min bubbla igen. Den är här och här är jag trygg! Här kan jag bara vara, bara sitta eller ligga och göra ingenting. I månader klev jag bara över posten som låg innanför dörren för att till slut lyfta upp högen och lägga den någonstans som jag sedan inte mindes var. Räkningar blev obetalda eller försenade. Att ringa ett samtal kunde det ta flera dagar att samla kraft inför. Minnet sviktade. Men min bubbla fanns där...min trygga bubbla där jag kunde gömma mig för världen.
Visst började jag så småningom lämna bubblan då och då även för annat än för jobbet. Någon gång gick jag på krogen om jag fick besök av någon värmlands-väninna. Jag dejtade till och med en del i en slags desperation för att känna att jag levde. MEN jag skyndade alltid tillbaka till min trygga bubbla för inget kunde locka mig att lämna den för gott. Min son var död och jag kunde inte förstå hur livet skulle gå vidare. Om jag stannade i bubblan så kunde jag slicka mina sår, leva i det vakuum som hjälpte mig slippa känna smärtan. Ibland kom den ändå och då var det bara att följa med i det onda...
Så träffade jag Houari och ett nytt liv tog sin början. Det är svårt för jag vill fortfarande leva kvar i bubblan som skyddar mig. Houari har öppnat dörrar och tagit mig med ut i världen men ibland gör det så ont så jag måste tillbaka...fort, fort, fort. Gör mina desperata försök att även innesluta Houari i min bubbla, bråkar, skäller, gråter och skriker när han vill umgås med sina vänner...men börjar inse att jag varken kan eller får göra så! Det kommer att döda vårt förhållande och det vill jag inte. Jag måste hitta min egen väg att lämna bubblan och då jag känner att jag behöver den så är det JAG som ska vara i den - ingen annan.
Jag tror att jag är på rätt väg nu när jag börjat tänka i de här banorna, när jag kan sätta ord på det jag tänker och känner. Det kommer inte att bli lätt men jag är ju en kämpe...som en sån där docka som är rund i botten och hela tiden reser sig upp - igen och igen och igen...
lördag 12 juli 2008
PMS
Datum: den 12:e
fredag 11 juli 2008
torsdag 10 juli 2008
Nytt jobb!!!
Igår - den sista arbetsdagen (trodde jag) på fyra veckor. Jag hade planerat så väl, inga besök, ingen telefon, bara jobba administrativt. Började bra i den delen. Gick till chefen för att lämna ett papper till henne. Hon bad mig komma in och stänga dörren. Första tanken var förstås - "vad har jag nu gjort, eller inte gjort" . Så erbjuder hon mig nytt jobb! Bara så där - rakt upp och ner...! Ett jobb som integrationssamordnare som jag inte ens sökte för jag tyckte inte att jag var kvalificerad nog. Ett jobb som det var 37 sökande till. Ingen av dem passade och så erbjuds jag jobbet. Hör som i en dimma att min chef säger att hon tycker jag är duktig och att hon älskar se sin personal växa och att hon tror på att jag kommer att göra det, att det här är ett steg vidare för mig osv osv... Jag ber om betänketid tills på måndag och säger att jag också vill prata med den som blir min närmaste chef om jag tackar ja till jobbet. Efter det samtalet ringer jag min man och så går jag in till min chef och säger att jag vill ha jobbet. Vi löneförhandlar direkt och jag får utan protester igenom mitt lönebud som ligger långt över vad jag har idag. Allt det här sker inom loppet av några timmar och jag tror inte att jag ännu riktigt fattat att det hänt. Jag är så glad så jag tar små skutt ibland och bara ler. Ni som känner mig och vet att jag står stadigt på jorden med alla mina kilon förstår att det kräver både ett visst mått av ansträngning och en stor portion glädje för att jag ska skutta.
Nu måste jag skutta vidare för min man och jag ska åka till Västerås. Återkommer troligen under dagen. Önskar er alla sol och värme!
onsdag 9 juli 2008
tisdag 8 juli 2008
Jag vill ge vidare denna utmärkelse till dessa bloggare:
och den här: http://blogg.aftonbladet.se/4556/
Kan ni förstå hur det känns? Att se sitt barn ligga i en kista, kall och ensam, sista gången... Veta att aldrig mer...
måndag 7 juli 2008
Snart semester
Tre dagar nu då jag ska ta hand om det administrativa som jag ligger efter med. Kom på mig själv igår kväll att ha ångest för allt jag inte hunnit och "vad ska min kollega Maria säga nu när hon kommer tillbaka och jag inte tagit hand om allt i hennes posthög"...usch och tvi och bläääh... Jag har jobbat så mycket jag hunnit och orkat och det har verkligen varit mycket att göra så varför i hela världen skulle jag ha ångest för det jag inte hunnit. Försöker lägga den känslan åt sidan och lyckas...nästan...
Helgen har varit bra. Haft beredskap men inte fått ett enda samtal utan bara "håvat" in pengar *skrattar*. Städat och fixat tillsammans med min man - vi röjde i källarförrådet och hittade ett badrumsskåp som jag inte visste fanns. Funderar på om jag tog det med mig från huset när jag flyttade till lägenheten...mina minnen från uppackningen är mycket diffusa eftersom Johan dog strax efter jag flyttat...kartongerna stod kvar länge, länge...
Nåväl, vi hittade ett badrumsskåp som vi satte upp i badrummet (var annars?) vilket medförde att rummet ifråga behövde städas. Tvättstugan bokade vi och satte igång att tvätta också och emellan tvättarna åkte vi och fikade med vänner till Houari.
Avslutade kvällen med lite skön fotvård...somnade gott men pga av måndag morgon så var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt kändes det som. Hade gärna somnat om.