torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År




Ja, det önskar jag verkligen till alla - ett Gott Nytt År!

Mitt år blir ett spännande år i många avseenden och vet ni, jag är inte rädd för jag vet att allt kommer att falla på plats. Det kommer att bli som det ska och jag kommer att få må bra igen. Kanske inte allt faller på plats med detsamma men en sak i taget, ett steg i taget...mot ett drägligt liv...

Om jag ska summera 2009 så här på årets sista dag så är det första som kommer till mig "ensamhetens år". Ensamheten har blivit än mer påtaglig och det går åt en del energi till att fundera på varför. Jag tror att jag är sedd som en trevlig, social person men varför inget umgänge (nästan inget)??? Beror det på mig själv? Borde jag bjuda till mera och bjuda hem människor hit? Har gjort några försök men kanske ger upp för snart då människor inte har tid att komma...? Hur kommer det sig att jag inte blir hembjuden till någon? Är det något fel på mig? Ja, jag kan väl grubbla ihjäl mig på detta utan att få några svar, så jag jobbar på att lägga det bakom mig. Får tänka att - ja, det är deras förlust :-).

Min algeriske man återvände under 2009 och jag försökte verkligen...men insåg att jag inte är mogen att bo i hop med någon. Har alldeles för stort behov av ensamhet så jag kan sova, sova, sova. Vi träffas fortfarande men något kärleksförhållande är det inte mer, inte från min sida i alla fall.

Sömn ja - det har också varit en stor del av mitt liv under 2009. Jobba - sova, jobba - sova. Ibland känns det som om jag inte gjort något annat men det har jag naturligtvis gjort. Det märkliga är ju att när jag väl tar mig för med något alternativt måste göra något - ja, då kan jag hålla mig vaken, då räcker orken till... Är det så att vara deprimerad?

När jag inte sovit eller jobbat så har jag ordnat en temagudstjänst i Norberg, varit på semester i Halland, varit på SPES-helg i Eskilstuna + en änglamammehelg på samma ställe - ja, det finns säkert fler saker jag gjort även om minnet nu inte vill medverka...hmmm...

Jobbet har fått ta stor del av mitt liv och det är på både gott och ont. Gott för att jag åtminstone inte sover under tiden där. Ont för att det tar så mycket energi att jag sedan bara vill sova. Gott för att jag är en duktig handläggare och kan bemöta människor på ett respektfullt och ödmjukt sätt även om jag måste ge negativa beslut. Ont för att det är dålig sammanhållning i arbetsgruppen, var och en ser till sitt och håller på sitt revir istället för att tänka "vi". Jag har mer och mer upplevt hur ensam jag blivit även i detta och det är farligt i ett sådant arbete som kräver så mycket. Det behövs kollegor som vet vad jag pratar om. Det behövs både kollegor och chefer som inser att försörjningsstöd är viktigt. Som inser att om inte handläggningen där fungerar så slår det tillbaka på många andra områden. Nu stämmer ju bibelcitatet att "ingen är profet i sitt eget land" så väl in och jag inser att jag inte kan ändra på detta och då drar jag mig tillbaka...

Året 2009 har också präglats av sorgen och saknaden efter min älskade Johan. Varje år i resten av mitt liv kommer att se ut så och i det har på något sätt funnit mig nu... I år var det fjärde julen utan Johan och det gör lika ont varje gång. Varför kunde vi inte få ge dig den jul du ville ha, älskling? Varför? Varför? Varför?

Går till din grav med ljus och blommor och tänker att det var inte så här det skulle bli, älskade pojken min. Tårarna rinner utan att det hjälper det minsta. Du är borta från det här jordelivet och ibland är inte tanken att du tar emot mig den dagen jag går över till andra sidan tillräckligt trösterik. Som den arma människa jag är vill jag ha dig här hos mig NU...jag ville se dig må bra, skaffa familj och allt det som hör livet till...men för dig, älskade, fanns inte hoppet om att det skulle bli så...det gör mig så ont, Johan! När tappade du allt hopp? Varför blev det så? Får jag någon gång svaren och gör de någon skillnad? Kommer ändå alltid att sakna dig... Älskar dig härifrån till evigheten...

Sänder också en kärlekshälsning till mina barn här på jorden. Ni är mitt allt och jag önskar er allt väl. Jag vet att ni var och en kämpar på med ert och ni gör det bra, det vill jag att ni ska veta! Ni har underbara familjer som ni värnar om mest av allt och det känns gott i ett modershjärta. Jag önskar er alla: Mikael, Ulrika, Gustav, Erik, Jenny, Henrik, Kevin, Jasmine, Wilma, Elisabeth, Patrik och Jonathan - ett riktigt gott nytt år på alla sätt.








torsdag 24 december 2009

Julefrid


Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL med sinnesro, många klappar och mycket gröt och skinka. Var rädda om varandra!


söndag 20 december 2009

4:e advent


Tvättat och slagit in julklappar...sett en film "Tenderness" (Russel Crowe) som jag kan rekommendera. Sovit på soffan i omgångar under kvällen...

Dagens ljusglimt var att barnbarnet Jasmine ringde bara för att prata lite med mormor samt att jag fick ett mail från en änglamamma som tackade för mina ord på vägen. Det värmer att veta att jag kunnat ge något lite lite till en annan människa. Är så glad att hon skrev och kanske kanske kan vi träffas sedan när jag flyttat söderut för då kommer vi närmare varandra.

söndag 13 december 2009

Lucia och tredje advent

Önskar Eder alla en trevlig Lucia-dag och tredje advent!

fredag 11 december 2009

Min vän

Låt mig berätta om min goaste vän Stinafina.

Stinafinas liv är inte riktigt som alla andras. Jag vet ingen som kan, från ingenting, skapa ett sånt kaos i sitt liv. Nu måste ni veta att jag älskar Stinafina. Hon är min bästa vän och har funnits vid min sida i många år nu - i vått och torrt. Kanske älskar jag henne just för att hon lyckas med det mest omöjliga...:-)

Stinafina älskar att dansa och har på äldre (förlåt Stina) dagar återupptagit det intresset. Häromdagen ville hon åka till Örebro för att dansa, en resa på ca 14 mil. Tufft beslut att bestämma sig för att åka ensam speciellt när man inte har nästan något som helst lokalsinne. Aha, tänkte Stinafina, jag tar med mig den fina GPS:en som jag fått av min man. Innan hon ens hunnit ut till bilen hade hon lyckats komma åt ett antal knappar på den lilla apparaten och vips så "pratade" den bara tyska. Helt omöjligt för Stinafina att ställa in resedestination alltså eftersom hon inte behärskar det tyska språket.

Eftersom Stinafina är en tuff brud så bestämde hon sig raskt för att åka i alla fall. Alltid fick det väl bli någon råd med att hitta fram...och det hade hon rätt i. Hon kom lite sent men vad gjorde väl det...lite svettigt och pirrigt blev det också när hon insåg att hon kanske inte kände någon som var där. Den tuffa bruden klev ändå in i danslokalen och dansade...träffade t o m ett par bekanta så det kändes riktigt bekvämt.

Nu var det så att den här dansdagen (för det var mitt på dagen) avslutades så småningom och det blev ett tre timmar långt uppehåll tills kvällsdansen började. Stinafina som fått upp ångan ville inte åka hem utan att ha fått dansa hela kvällen också! Så vad gör man då i tre timmar på nästan okänd ort...ensam... Ja, Stinafina började med att tacka nej till att följa med en av de okända danskavaljererna hem. Hon ville inte anta hans erbjudande om att få duscha hemma hos honom (vem vet vad karluslingen hade i tankarna!?).

Stinafina insåg att hon nog måste få något i magen och tog sig till närmaste pizzeria. Hur lång tid kan det ta att äta en pizza? Hur länge kan man sitta kvar efter att ha ätit klart utan att det blir pinsamt? Ja, inte i tre timmar i alla fall! Stinafina vågade heller inte ge sig iväg alltför långt bort från danslokalen då hon inte trodde sig om att hitta dit en gång till. Hon fick i alla fall tiden att gå på något sätt och fiffig som hon är så lyckades hon göra ett klädbyte i den lilla bilen...trångt och besvärligt var det att få på nätstrumporna men det gick! Åh, vad jag hade velat se dig, vännen!




Stina dansade och hade en trevlig kväll och så var det dags att åka hem. Hitta ut ur stan borde inte vara några problem...jo, för Stinafina...hon hamnade först i ett industriområde, sedan på motorvägen åt helt fel håll och alla som gjort det vet att det kan ta sin lilla stund innan det går att vända om. Klockan hann bli 01.30 innan vår dansös var hemma, trött och sliten...

Var det slut på äventyr nu då? Nej, nej - jag berättar nu om Stinafinas liv, jag sa ju det! Efter att hon somnat skönt och hunnit sova någon timme väcks hon av den unge sonen som skriker: "Mamma, mamma, fågelburarna har vält, det är fåglar överallt och katten äter upp dem!" Stinafina flyger upp och kommer ut i ett kök i kaos och en son i upplösningstillstånd. I familjen ingår fyra undulater och två kanariefåglar som är satta i burar - en väldigt väldigt stor och en litet mindre. Nu hade katten blivit hungrig och sugen på färsk fågel frampå nattkröken och hur får man tag i fåglar som sitter i bur? Jo, man börjar med att välta burarna! Mycket riktigt fick det till följd att fåglarna tog sig ut i "det fria". Tyvärr var det inte bara de som gjorde det...köksgolvet fylldes av fågelfrö och diverse annat som också fanns i burarna. Den unge sonen, som är livrädd för flaxande fåglar, stod i trappan och skrek "Vad ska jag göra?!" Stina gav honom order att se till så ingen fågel kom upp på övervåningen. Hur lätt kan det vara att stoppa en flygande fågel som flyr för sitt liv? Inte alls lätt och det misslyckades också...
Katten satt i ett hörn och tuggade fradga och kunde inte bestämma sig för vilken av godbitarna som skulle få stryka med först. Det var kanske tur det för jag tror att alla fåglarna klarade sig. Stinafina fick en liten sårskada när en av fåglarna högg henne vid infångandet och hon fick sedan dela säng med diverse fågelfrön när hon helt utmattad somnade igen...

Älskar dig Stinafina - du förgyller min vardag så tack för att du finns!






onsdag 9 december 2009

Kvinnokraft

Jag tillägnar den här låten till alla misshandlade och förtryckta kvinnor i världen. Det går att göra sig fri...


tisdag 8 december 2009

Mot nya mål



Nu är det officiellt så jag kan berätta även här.

Jag har sagt upp mig från mitt jobb och kommer att sälja min lägenhet och flytta till Småland/Halland. Det känns som en seger att våga ta klivet ut i det okända och jag är helt lugn. Det kommer att ordna sig - allt blir till det bästa.

Det här är ett beslut som fått en stor sten att falla från mitt bröst. Plötsligt kan jag andas igen och det kan t o m kännas som om jag svävar lite grann (trots alla mina tunga kilon). Min mun ler och leendet kommer inifrån! Porlande skratt hittar plötsligt sin väg ut ur mig igen och jag blir barnsligt tramsig. Vet knappt var jag ska göra av mig själv men är ändå lugn och tänker att nu får det gå en dag i taget. Jag gör mitt bästa på jobbet den tid som är kvar så kan jag gå därifrån med flaggan i topp.

Jag kommer att få bo nära mina barn och barnbarn och även om de har sina liv och jag mitt så betyder det så oerhört mycket att få finnas nära. Att ge barnbarnen minnen av en mormor som finns tillgänglig. Tyvärr blir det ändå ett ganska långt geografiskt avstånd till sonen och hans fina familj men jag kan inte dela på mig. Hade jag kunnat det så hade jag numera varit i fyra delar :-) - undrar hur omvärlden stått ut med det???

Världen! Se upp - nu kommer jag!




måndag 7 december 2009

Uppbrott





Kierkegaard sa ’Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sin själ.’

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.Oändligt är vårt stora äventyr.
(Karin Boye)
Kan inte berätta allt än men det kommer...jag lovar.

onsdag 2 december 2009

Ledsen

Nekad semester? Ja, kanske...och det är första gången i mitt yrkesverksamma liv - och det gör ont! Har bett om semester 23 december för att kunna resa de dryga 40 milen till barnen och vara framme dagen före julafton. Fick igår besked att det bara kan beviljas om jag den 18 december kan säga att allt är "klart" inför julen, dvs att alla fått sitt försörjningsstöd...suckar...
Jag som redan är på gränsen för att ge upp - hur ska nu det här gå? Förklarar och förklarar men för delvis (?) döva öron tycks det...




Genom att adoptera denna droppe & placera den på Er hemsida, visar ni er sympati för alla utnyttjade barn som finns på vår jord. Droppen är en symbol för alla tårar som fälls jorden runt av barn som lider i ensamhet...