Midsommartankar

Nu vänder det! Går mot höst och mörker igen... När vänder det mot ljus och värme som varar för alltid? Händer det nånsin? Nej, knappast - livet består av ljus och mörker, sorg och glädje, toppar och dalar. Alla får vi vår beskärda del av allt, på något sätt, någon gång i livet.

Igår tog jag hand om mig. Eller egentligen började jag i förrgår efter att dagen innan det ha haft ett alldeles vanligt samtal med min syster. Min syster som ibland känns mig så nära men ibland också så fjärran. Vi pratade viktminskning och olika alternativ till hur det ska/kan lyckas (ja, syster yster har inga viktproblem men jag har så räcker för oss båda *ler*). Min syster gav mig en liten berättelse som stannade i mig och jag tänkte att det var väl själva den om inte jag också...nu eller aldrig - jag ger mig en vecka i första hand. En vecka att klara av att göra det jag förutsatt mig - att ta en 20-minuters promenad varje dag. Låter kanske futtigt i mångas öron men för mig som är en soffpotatis ut i fingerspetsarna och som bär på många kilos övervikt så kommer det att kännas som en bragd. Min förhoppning är att jag efter första veckan ska ge mig själv en vecka till. Så där lite på prov...ni vet med möjlighet att avstå om jag bestämmer mig för det...klarar inte av tvång och inrutade aktiviteter...men tänkte ändå att 20 minuter per dag det kan jag klara. Sitter ju gladeligt vid datorn 2 timmar i sträck...:-(

Nu har jag alltså gett mig själv två 20 minuters promenader på två dagar och ska snart ut på den tredje. När jag kom hem igår lade jag mig på soffan och gjorde en kroppsscanning med hjälp av mindfullness-cd. Det kändes också bra! Vill också tillägga *stolt över mig själv* att igår gick jag t o m i regn - det ni!

Tack syster yster!


Att ge sig själv tid är bra, tror jag, i alla fall när det gäller "bra-saker". Men att ge sig mer tid med sådant som inte känns okej är inte bra, ändå har jag just gjort det! Med risk för att vara alltför utlämnande (och när har det hindrat mig!?) så knakar mitt samboförhållande i fogarna. Tanken var att mannen i mitt liv skulle flytta till eget i slutet av den här månaden och det kändes helt okej - i alla fall för mig som ju redan (trodde jag) var framme vid målet, dvs en separation. Så plötsligt hör jag mig själv säga att "okej, vi ger det tre månader. Juli, augusti och september. Sedan får vi se." Herregud, jag vet ju redan vad jag vill! Eller???


Nu tar jag en promenad - 20 minuter.