Min målning för dagen

Click here to create your own painting.

Just nu så många tårar, så mycket ångest och saknad...

Lyssnar till texten på den här underbara låten och den går att översätta till både vuxenkärlek och kärleken mellan mor och barn...

Jag vill inte mer nu! Vad tjänar allt till?

Don't, don't close your heart
To how you feel
Dream and don't be afraid
The dreams's not real
Close your eyes, pretend it's
Just the two of us again
Make believe
This moment's here to stay

Touch, touch me the
Way you used to do
Oh I know tonight
Could be all
I'll have with you
From now on you'll be with
Someone else instead of me
So tonight let's build this memory
And for the last time

Hold me now don't cry
Don't say a word
Just hold me now
And I will know
Though we're apart
We'll always be together
Forever in love
What do you say when words
Are not enough

Time, time will be kind
Once we're apart
And your tears, tears will have no place
In your heart
I wish I, I could say how much
I'll miss you
When you're gone
How my love for you
Will go on and on and

Hold me now, don't cry
Don't say a word
Just hold me now
And try to understand that
I hope at last you've found
What you've been searching for

And though I won't be there anymore
I will always
love you

(Hold me now and don't cry)
Don't say a word
Just hold me now
And I will know
Though we're apart
We'll always be together
Forever in love
So what do you say
When words are not enough
What can I say
When words are not enough

Inför Advent

Nu kommer advent som är en av de finaste tiderna på året tycker jag. Det ger ljus men väcker också ett vemod som alltid infinner sig så här före jul...saknaden än större efter de som inte längre finns här hos mig. Längtan efter att få samla alla kära... Inte skulle livet bli så här!

Ängel med Nostra Love

Den här låten hittade jag för länge sedan någonstans på nätet...sedan gick min dator sönder och alla favoritsidor försvann... Nu fick jag höra den igen tack vare Änglamamman Angela - stort varmt tack för det!

Välkommen!

Ser det ut så här när jag kommer till himlen? Ja, det borde förstås stå Harriet då istället för Oliver...

Jag vill tro att det är så här och att min Johan är den som först möter mig...och så mamma...och pappa...och pappa...och mormor...och Lennart... Saknar er alla men ska leva färdigt mitt liv här på jorden först - sen kommer jag...

Jag har fått löfte av Sara N Bergman att använda hennes bilder i min blogg. De är underbara så stort tack till dig Sara.

Änglarnas tid

Min bloggvän och sorgesyster Gunilla tipsade om den här underbara sången med Magnus Carlsson. Lyssna och njut!

Änglar i mitt liv

Här ovan en bild på ärkeängeln Mikael - den högste av dem alla...som jag ber om skydd och hjälp av när livet känns för svårt.
Jag tror på änglar. Jag tror att det finns olika sorter - en del som vi inte ser utan bara kan förnimma när vi vågar öppna upp oss för det okända. En del finns här i människogestalt...så behandla alla med ödmjukhet för du vet aldrig vem du har framför dig och vad den människan har i sitt bagage eller av vilken anledning just ni möts. Så försöker jag tänka men, som den enkla människa jag är, så lyckas jag förstås inte alltid. Jag suckar också ibland över hur "hopplösa" en del är, eller gör en liten grimas för att jag tycker "illa" om någon. När jag kommer på mig får jag ta mig själv i örat och påminna mig om hur jag själv vill bli behandlad.

Igår hade vi arbetsplatsträff på mitt jobb och en punkt på dagordningen är "Ventilen" där alla får möjlighet att berätta hur de har det på jobbet. Punkten kommer intill arbetsmiljöfrågor eftersom de ju hör ihop. En av mina kollegor, C, berättade då att för någon vecka sedan så blev hon alldeles ensam på fika-rasten. När hon kom ut från sitt kontor var alla dörrar stängda så hon tänkte att de har väl gått ner till fikarummet. Hon går dit men där finns heller ingen från vår avdelning...hon tar sitt kaffe och fikar klart. När hon sedan kommer upp till avdelningen börjar de andra komma tillbaka...det visar sig att de gått på konditori för att fika med en av personalen som arbetade sin sista dag hos oss. !!! Jag började nästan gråta för C:s skull - kunde känna in hur det var för henne...bortglömd!!! Sådant här får bara inte hända! Vi är 14 personer på avdelningen - hur svårt kan det vara att säga till alla att nu går vi och fikar???
Igår kväll hade jag det här med mig i tankarna och så slog det mig att C just blivit dubbelt kränkt - för ingen enda bad om ursäkt för det som hänt! (jag var inte där den dagen det hände). Hade inte det varit på sin plats åtminstone?
Något händer på mitt jobb - något som jag vare sig kan glädjas åt eller vara stolt över - vi splittras och bryr oss inte om varandra. Det är farligt för det knäcker människor!
Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att hitta på lite olika sätt att uppmuntra, överraska mina kollegor. Bl a skickar jag ut små brev med bilder och glada tillrop då och då...alla har inte fått än men jag sänder till någon då och då. *viskar* - hörde här om veckan en som berättade att han fått utmärkelsen "bästa arbetsledaren"...men han visste inte vem det kom ifrån *fnissar*. Han såg inte ledsen ut när han berättade om det kan jag ju säga...och det är så härligt! Det behövs inga stora medel för att lätta upp bland oss människor, ibland bara ett leende eller ett vänligt ord...eller ett anonymt brev i internposten :-)

Återseende

Har inte skrivit på länge nu...kommer mig liksom inte bara för även om jag tittar in på bloggen varje dag. Går då in på mina bloggvänners sidor och läser om hur deras liv ter sig.

Allhelgonahelgen har kommit och gått. Jag tog semester för att ha ett av barnbarnen hos mig några dagar på höstlovet men så blev hon sjuk, lilla gumman. Jag tog då influensavaccin och åkte själv ner till barn och barnbarn i Halland - hann precis dit så blev jag själv sjuk och på den vägen är det. Två veckor har jag hostat och snorat nu! Två läkarbesök och en massa mediciner till trots. Började ändå jobba igår...lite på halvfart med chefens goda minne...

Allhelgonahelgen ja...så vackert på kyrkogårdarna, så mycket sorg och saknad. Mina små flickbarnbarn följde med mig till kyrkan på minnesgudstjänst. Ljuständning i kyrkan för de själar som lämnat under året. Vackra psalmer och avslutning med gemensam sång utanför kyrkan "Härlig är jorden". Tårarna kommer - tur att förkylningen döljer "gråtsnorandet" (för barnbarnens skull).

Advent och juletid närmar sig med stormsteg och mina känslor inför det är som alltid blandade. Tycker om adventstiden men hoppar gärna över julen som förr var en så glädjerik högtid...