Gott Nytt År

Ja, det önskar jag verkligen till alla - ett Gott Nytt År!

Mitt år blir ett spännande år i många avseenden och vet ni, jag är inte rädd för jag vet att allt kommer att falla på plats. Det kommer att bli som det ska och jag kommer att få må bra igen. Kanske inte allt faller på plats med detsamma men en sak i taget, ett steg i taget...mot ett drägligt liv...

Om jag ska summera 2009 så här på årets sista dag så är det första som kommer till mig "ensamhetens år". Ensamheten har blivit än mer påtaglig och det går åt en del energi till att fundera på varför. Jag tror att jag är sedd som en trevlig, social person men varför inget umgänge (nästan inget)??? Beror det på mig själv? Borde jag bjuda till mera och bjuda hem människor hit? Har gjort några försök men kanske ger upp för snart då människor inte har tid att komma...? Hur kommer det sig att jag inte blir hembjuden till någon? Är det något fel på mig? Ja, jag kan väl grubbla ihjäl mig på detta utan att få några svar, så jag jobbar på att lägga det bakom mig. Får tänka att - ja, det är deras förlust :-).

Min algeriske man återvände under 2009 och jag försökte verkligen...men insåg att jag inte är mogen att bo i hop med någon. Har alldeles för stort behov av ensamhet så jag kan sova, sova, sova. Vi träffas fortfarande men något kärleksförhållande är det inte mer, inte från min sida i alla fall.

Sömn ja - det har också varit en stor del av mitt liv under 2009. Jobba - sova, jobba - sova. Ibland känns det som om jag inte gjort något annat men det har jag naturligtvis gjort. Det märkliga är ju att när jag väl tar mig för med något alternativt måste göra något - ja, då kan jag hålla mig vaken, då räcker orken till... Är det så att vara deprimerad?

När jag inte sovit eller jobbat så har jag ordnat en temagudstjänst i Norberg, varit på semester i Halland, varit på SPES-helg i Eskilstuna + en änglamammehelg på samma ställe - ja, det finns säkert fler saker jag gjort även om minnet nu inte vill medverka...hmmm...

Jobbet har fått ta stor del av mitt liv och det är på både gott och ont. Gott för att jag åtminstone inte sover under tiden där. Ont för att det tar så mycket energi att jag sedan bara vill sova. Gott för att jag är en duktig handläggare och kan bemöta människor på ett respektfullt och ödmjukt sätt även om jag måste ge negativa beslut. Ont för att det är dålig sammanhållning i arbetsgruppen, var och en ser till sitt och håller på sitt revir istället för att tänka "vi". Jag har mer och mer upplevt hur ensam jag blivit även i detta och det är farligt i ett sådant arbete som kräver så mycket. Det behövs kollegor som vet vad jag pratar om. Det behövs både kollegor och chefer som inser att försörjningsstöd är viktigt. Som inser att om inte handläggningen där fungerar så slår det tillbaka på många andra områden. Nu stämmer ju bibelcitatet att "ingen är profet i sitt eget land" så väl in och jag inser att jag inte kan ändra på detta och då drar jag mig tillbaka...

Året 2009 har också präglats av sorgen och saknaden efter min älskade Johan. Varje år i resten av mitt liv kommer att se ut så och i det har på något sätt funnit mig nu... I år var det fjärde julen utan Johan och det gör lika ont varje gång. Varför kunde vi inte få ge dig den jul du ville ha, älskling? Varför? Varför? Varför?

Går till din grav med ljus och blommor och tänker att det var inte så här det skulle bli, älskade pojken min. Tårarna rinner utan att det hjälper det minsta. Du är borta från det här jordelivet och ibland är inte tanken att du tar emot mig den dagen jag går över till andra sidan tillräckligt trösterik. Som den arma människa jag är vill jag ha dig här hos mig NU...jag ville se dig må bra, skaffa familj och allt det som hör livet till...men för dig, älskade, fanns inte hoppet om att det skulle bli så...det gör mig så ont, Johan! När tappade du allt hopp? Varför blev det så? Får jag någon gång svaren och gör de någon skillnad? Kommer ändå alltid att sakna dig... Älskar dig härifrån till evigheten...

Sänder också en kärlekshälsning till mina barn här på jorden. Ni är mitt allt och jag önskar er allt väl. Jag vet att ni var och en kämpar på med ert och ni gör det bra, det vill jag att ni ska veta! Ni har underbara familjer som ni värnar om mest av allt och det känns gott i ett modershjärta. Jag önskar er alla: Mikael, Ulrika, Gustav, Erik, Jenny, Henrik, Kevin, Jasmine, Wilma, Elisabeth, Patrik och Jonathan - ett riktigt gott nytt år på alla sätt.

Julefrid

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL med sinnesro, många klappar och mycket gröt och skinka. Var rädda om varandra!

4:e advent

Tvättat och slagit in julklappar...sett en film "Tenderness" (Russel Crowe) som jag kan rekommendera. Sovit på soffan i omgångar under kvällen...

Dagens ljusglimt var att barnbarnet Jasmine ringde bara för att prata lite med mormor samt att jag fick ett mail från en änglamamma som tackade för mina ord på vägen. Det värmer att veta att jag kunnat ge något lite lite till en annan människa. Är så glad att hon skrev och kanske kanske kan vi träffas sedan när jag flyttat söderut för då kommer vi närmare varandra.

True colours...are beautiful...

Lucia och tredje advent

Önskar Eder alla en trevlig Lucia-dag och tredje advent!

Min vän

Låt mig berätta om min goaste vän Stinafina.

Stinafinas liv är inte riktigt som alla andras. Jag vet ingen som kan, från ingenting, skapa ett sånt kaos i sitt liv. Nu måste ni veta att jag älskar Stinafina. Hon är min bästa vän och har funnits vid min sida i många år nu - i vått och torrt. Kanske älskar jag henne just för att hon lyckas med det mest omöjliga...:-)

Stinafina älskar att dansa och har på äldre (förlåt Stina) dagar återupptagit det intresset. Häromdagen ville hon åka till Örebro för att dansa, en resa på ca 14 mil. Tufft beslut att bestämma sig för att åka ensam speciellt när man inte har nästan något som helst lokalsinne. Aha, tänkte Stinafina, jag tar med mig den fina GPS:en som jag fått av min man. Innan hon ens hunnit ut till bilen hade hon lyckats komma åt ett antal knappar på den lilla apparaten och vips så "pratade" den bara tyska. Helt omöjligt för Stinafina att ställa in resedestination alltså eftersom hon inte behärskar det tyska språket.

Eftersom Stinafina är en tuff brud så bestämde hon sig raskt för att åka i alla fall. Alltid fick det väl bli någon råd med att hitta fram...och det hade hon rätt i. Hon kom lite sent men vad gjorde väl det...lite svettigt och pirrigt blev det också när hon insåg att hon kanske inte kände någon som var där. Den tuffa bruden klev ändå in i danslokalen och dansade...träffade t o m ett par bekanta så det kändes riktigt bekvämt.

Nu var det så att den här dansdagen (för det var mitt på dagen) avslutades så småningom och det blev ett tre timmar långt uppehåll tills kvällsdansen började. Stinafina som fått upp ångan ville inte åka hem utan att ha fått dansa hela kvällen också! Så vad gör man då i tre timmar på nästan okänd ort...ensam... Ja, Stinafina började med att tacka nej till att följa med en av de okända danskavaljererna hem. Hon ville inte anta hans erbjudande om att få duscha hemma hos honom (vem vet vad karluslingen hade i tankarna!?).

Stinafina insåg att hon nog måste få något i magen och tog sig till närmaste pizzeria. Hur lång tid kan det ta att äta en pizza? Hur länge kan man sitta kvar efter att ha ätit klart utan att det blir pinsamt? Ja, inte i tre timmar i alla fall! Stinafina vågade heller inte ge sig iväg alltför långt bort från danslokalen då hon inte trodde sig om att hitta dit en gång till. Hon fick i alla fall tiden att gå på något sätt och fiffig som hon är så lyckades hon göra ett klädbyte i den lilla bilen...trångt och besvärligt var det att få på nätstrumporna men det gick! Åh, vad jag hade velat se dig, vännen!

Stina dansade och hade en trevlig kväll och så var det dags att åka hem. Hitta ut ur stan borde inte vara några problem...jo, för Stinafina...hon hamnade först i ett industriområde, sedan på motorvägen åt helt fel håll och alla som gjort det vet att det kan ta sin lilla stund innan det går att vända om. Klockan hann bli 01.30 innan vår dansös var hemma, trött och sliten...

Var det slut på äventyr nu då? Nej, nej - jag berättar nu om Stinafinas liv, jag sa ju det! Efter att hon somnat skönt och hunnit sova någon timme väcks hon av den unge sonen som skriker: "Mamma, mamma, fågelburarna har vält, det är fåglar överallt och katten äter upp dem!" Stinafina flyger upp och kommer ut i ett kök i kaos och en son i upplösningstillstånd. I familjen ingår fyra undulater och två kanariefåglar som är satta i burar - en väldigt väldigt stor och en litet mindre. Nu hade katten blivit hungrig och sugen på färsk fågel frampå nattkröken och hur får man tag i fåglar som sitter i bur? Jo, man börjar med att välta burarna! Mycket riktigt fick det till följd att fåglarna tog sig ut i "det fria". Tyvärr var det inte bara de som gjorde det...köksgolvet fylldes av fågelfrö och diverse annat som också fanns i burarna. Den unge sonen, som är livrädd för flaxande fåglar, stod i trappan och skrek "Vad ska jag göra?!" Stina gav honom order att se till så ingen fågel kom upp på övervåningen. Hur lätt kan det vara att stoppa en flygande fågel som flyr för sitt liv? Inte alls lätt och det misslyckades också...

Katten satt i ett hörn och tuggade fradga och kunde inte bestämma sig för vilken av godbitarna som skulle få stryka med först. Det var kanske tur det för jag tror att alla fåglarna klarade sig. Stinafina fick en liten sårskada när en av fåglarna högg henne vid infångandet och hon fick sedan dela säng med diverse fågelfrön när hon helt utmattad somnade igen...

Älskar dig Stinafina - du förgyller min vardag så tack för att du finns!

Kvinnokraft

Jag tillägnar den här låten till alla misshandlade och förtryckta kvinnor i världen. Det går att göra sig fri...

Mot nya mål

Nu är det officiellt så jag kan berätta även här.

Jag har sagt upp mig från mitt jobb och kommer att sälja min lägenhet och flytta till Småland/Halland. Det känns som en seger att våga ta klivet ut i det okända och jag är helt lugn. Det kommer att ordna sig - allt blir till det bästa.

Det här är ett beslut som fått en stor sten att falla från mitt bröst. Plötsligt kan jag andas igen och det kan t o m kännas som om jag svävar lite grann (trots alla mina tunga kilon). Min mun ler och leendet kommer inifrån! Porlande skratt hittar plötsligt sin väg ut ur mig igen och jag blir barnsligt tramsig. Vet knappt var jag ska göra av mig själv men är ändå lugn och tänker att nu får det gå en dag i taget. Jag gör mitt bästa på jobbet den tid som är kvar så kan jag gå därifrån med flaggan i topp.

Jag kommer att få bo nära mina barn och barnbarn och även om de har sina liv och jag mitt så betyder det så oerhört mycket att få finnas nära. Att ge barnbarnen minnen av en mormor som finns tillgänglig. Tyvärr blir det ändå ett ganska långt geografiskt avstånd till sonen och hans fina familj men jag kan inte dela på mig. Hade jag kunnat det så hade jag numera varit i fyra delar :-) - undrar hur omvärlden stått ut med det???

Världen! Se upp - nu kommer jag!

Uppbrott

Kierkegaard sa ’Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sin själ.’

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.Oändligt är vårt stora äventyr.

(Karin Boye)

Kan inte berätta allt än men det kommer...jag lovar.

Ledsen

Nekad semester? Ja, kanske...och det är första gången i mitt yrkesverksamma liv - och det gör ont! Har bett om semester 23 december för att kunna resa de dryga 40 milen till barnen och vara framme dagen före julafton. Fick igår besked att det bara kan beviljas om jag den 18 december kan säga att allt är "klart" inför julen, dvs att alla fått sitt försörjningsstöd...suckar...

Jag som redan är på gränsen för att ge upp - hur ska nu det här gå? Förklarar och förklarar men för delvis (?) döva öron tycks det...

Min målning för dagen

Click here to create your own painting.

Just nu så många tårar, så mycket ångest och saknad...

Lyssnar till texten på den här underbara låten och den går att översätta till både vuxenkärlek och kärleken mellan mor och barn...

Jag vill inte mer nu! Vad tjänar allt till?

Don't, don't close your heart
To how you feel
Dream and don't be afraid
The dreams's not real
Close your eyes, pretend it's
Just the two of us again
Make believe
This moment's here to stay

Touch, touch me the
Way you used to do
Oh I know tonight
Could be all
I'll have with you
From now on you'll be with
Someone else instead of me
So tonight let's build this memory
And for the last time

Hold me now don't cry
Don't say a word
Just hold me now
And I will know
Though we're apart
We'll always be together
Forever in love
What do you say when words
Are not enough

Time, time will be kind
Once we're apart
And your tears, tears will have no place
In your heart
I wish I, I could say how much
I'll miss you
When you're gone
How my love for you
Will go on and on and

Hold me now, don't cry
Don't say a word
Just hold me now
And try to understand that
I hope at last you've found
What you've been searching for

And though I won't be there anymore
I will always
love you

(Hold me now and don't cry)
Don't say a word
Just hold me now
And I will know
Though we're apart
We'll always be together
Forever in love
So what do you say
When words are not enough
What can I say
When words are not enough

Inför Advent

Nu kommer advent som är en av de finaste tiderna på året tycker jag. Det ger ljus men väcker också ett vemod som alltid infinner sig så här före jul...saknaden än större efter de som inte längre finns här hos mig. Längtan efter att få samla alla kära... Inte skulle livet bli så här!

Ängel med Nostra Love

Den här låten hittade jag för länge sedan någonstans på nätet...sedan gick min dator sönder och alla favoritsidor försvann... Nu fick jag höra den igen tack vare Änglamamman Angela - stort varmt tack för det!

Välkommen!

Ser det ut så här när jag kommer till himlen? Ja, det borde förstås stå Harriet då istället för Oliver...

Jag vill tro att det är så här och att min Johan är den som först möter mig...och så mamma...och pappa...och pappa...och mormor...och Lennart... Saknar er alla men ska leva färdigt mitt liv här på jorden först - sen kommer jag...

Jag har fått löfte av Sara N Bergman att använda hennes bilder i min blogg. De är underbara så stort tack till dig Sara.

Änglarnas tid

Min bloggvän och sorgesyster Gunilla tipsade om den här underbara sången med Magnus Carlsson. Lyssna och njut!

Änglar i mitt liv

Här ovan en bild på ärkeängeln Mikael - den högste av dem alla...som jag ber om skydd och hjälp av när livet känns för svårt.
Jag tror på änglar. Jag tror att det finns olika sorter - en del som vi inte ser utan bara kan förnimma när vi vågar öppna upp oss för det okända. En del finns här i människogestalt...så behandla alla med ödmjukhet för du vet aldrig vem du har framför dig och vad den människan har i sitt bagage eller av vilken anledning just ni möts. Så försöker jag tänka men, som den enkla människa jag är, så lyckas jag förstås inte alltid. Jag suckar också ibland över hur "hopplösa" en del är, eller gör en liten grimas för att jag tycker "illa" om någon. När jag kommer på mig får jag ta mig själv i örat och påminna mig om hur jag själv vill bli behandlad.

Igår hade vi arbetsplatsträff på mitt jobb och en punkt på dagordningen är "Ventilen" där alla får möjlighet att berätta hur de har det på jobbet. Punkten kommer intill arbetsmiljöfrågor eftersom de ju hör ihop. En av mina kollegor, C, berättade då att för någon vecka sedan så blev hon alldeles ensam på fika-rasten. När hon kom ut från sitt kontor var alla dörrar stängda så hon tänkte att de har väl gått ner till fikarummet. Hon går dit men där finns heller ingen från vår avdelning...hon tar sitt kaffe och fikar klart. När hon sedan kommer upp till avdelningen börjar de andra komma tillbaka...det visar sig att de gått på konditori för att fika med en av personalen som arbetade sin sista dag hos oss. !!! Jag började nästan gråta för C:s skull - kunde känna in hur det var för henne...bortglömd!!! Sådant här får bara inte hända! Vi är 14 personer på avdelningen - hur svårt kan det vara att säga till alla att nu går vi och fikar???
Igår kväll hade jag det här med mig i tankarna och så slog det mig att C just blivit dubbelt kränkt - för ingen enda bad om ursäkt för det som hänt! (jag var inte där den dagen det hände). Hade inte det varit på sin plats åtminstone?
Något händer på mitt jobb - något som jag vare sig kan glädjas åt eller vara stolt över - vi splittras och bryr oss inte om varandra. Det är farligt för det knäcker människor!
Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att hitta på lite olika sätt att uppmuntra, överraska mina kollegor. Bl a skickar jag ut små brev med bilder och glada tillrop då och då...alla har inte fått än men jag sänder till någon då och då. *viskar* - hörde här om veckan en som berättade att han fått utmärkelsen "bästa arbetsledaren"...men han visste inte vem det kom ifrån *fnissar*. Han såg inte ledsen ut när han berättade om det kan jag ju säga...och det är så härligt! Det behövs inga stora medel för att lätta upp bland oss människor, ibland bara ett leende eller ett vänligt ord...eller ett anonymt brev i internposten :-)

Återseende

Har inte skrivit på länge nu...kommer mig liksom inte bara för även om jag tittar in på bloggen varje dag. Går då in på mina bloggvänners sidor och läser om hur deras liv ter sig.

Allhelgonahelgen har kommit och gått. Jag tog semester för att ha ett av barnbarnen hos mig några dagar på höstlovet men så blev hon sjuk, lilla gumman. Jag tog då influensavaccin och åkte själv ner till barn och barnbarn i Halland - hann precis dit så blev jag själv sjuk och på den vägen är det. Två veckor har jag hostat och snorat nu! Två läkarbesök och en massa mediciner till trots. Började ändå jobba igår...lite på halvfart med chefens goda minne...

Allhelgonahelgen ja...så vackert på kyrkogårdarna, så mycket sorg och saknad. Mina små flickbarnbarn följde med mig till kyrkan på minnesgudstjänst. Ljuständning i kyrkan för de själar som lämnat under året. Vackra psalmer och avslutning med gemensam sång utanför kyrkan "Härlig är jorden". Tårarna kommer - tur att förkylningen döljer "gråtsnorandet" (för barnbarnens skull).

Advent och juletid närmar sig med stormsteg och mina känslor inför det är som alltid blandade. Tycker om adventstiden men hoppar gärna över julen som förr var en så glädjerik högtid...

Underbara Laleh

För alltid...

Dikt av Inger

Skriven av Inger Maryissa.

http://www.ingermaryissa.se

I den stora sorgens famn

Kan inte låta bli att lägga in den här underbara musiken med Ted.



I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn..

Till min son Johan

Idag är det tre år sedan du gav dig ut på resan till Nangijala. Jag vet att du har det bra där och att du väntar på mig. Det känns tryggt att veta att du tar emot mig när jag anländer. Risken finns annars att morsan skulle irra bort sig och hamna helt fel och det vill vi ju inte!

Du måste lova att spara några fiskar åt mig där i sjön i Körsbärsdalen. Jag minns ju hur du på en kort stund drog upp hela kvoten, tre fiskar, när vi fiskade tillsammans med Lennart och Rolf. Kommer du ihåg vad sur Lennart blev ? Han hann inte ens göra ett kast med sitt spö. Fiskar ni tillsammans nu också?

Det är tomt här utan dig älskade Johan. Vet du att jag försöker ringa dig ibland men du svarar inte. Kanske är det dålig mottagning där du är? Hoppas att mina meddelanden nått dig i alla fall.

Jag vet att du har lite koll på hur vi har det här hos oss men berättar ändå lite för dig. Kevin har nu blivit stora pojken och han skulle nog slå dig i Fifa (hette det inte så det där fotbollsspelet som ni spelade?) nu. Jasmine är också stora flickan. Hon blir ju 10 år i år. Hon ska förresten komma till mig här i Fagersta på höstlovet. Wilma - ja, det är din tös det, eller hur? Ni har en särskild kontakt med varandra har jag förstått och trots att Wilma inte hann träffa dig innan du reste så är hon den av barnen som pratar mest om dig. Morbror Johan... Visst är hon en underbar liten dam?

Lilla Jonathan är en riktig liten buse och hans stora passion i livet är farfar och traktorer. Minns du? Du var precis likadan när du var liten - alla stora maskiner och fordon fick dina ögon att glänsa.

Erik - han har också blivit stora killen. Han, Gustav och din storebror Mikael var här förra söndagen och Erik körde helt slut på katten Lukas. Han lekte med honom i timme efter timme så när de väl åkte hem ja, då somnade Lukas på direkten. Gustav han växer så det knakar och är snart lika lång som Micke.

Ja, det var lite om dina syskonbarn som var och en har sin alldeles egna relation till dig. Jag hade önskat att du stannat så att de hade fått lära känna dig ännu mer men vi pratar ofta om dig och håller dig på så sätt levande i deras minnen.

Dina syskon kämpar på och de klarar det bra, tycker jag. De saknar dig var och en på sitt sätt för du betydde mycket för dem alla även om ni inte alltid höll sams. Elisabeth och Patrik har blivit gastric by pass-opererade och det går knappt att känna igen dem nu. Mikael ägnar sig mest åt familjen när han inte jobbar (arbetsmyran) eller bygger datorer. Jenny är tillbaka på sitt gamla jobb och stortrivs med det. Hon ser till och sköter om din plats vid kyrkan i Landeryd - har du sett det vackra hjärtat som hon gjort till dig idag?

Ja, du lille Johan...förlåt jag vet att du inte är liten längre men vet du, älsklingen, i mina ögon förblir du alltid min lilla pojke. Du är hos mig i tanken varje dag och jag känner din närvaro ofta, ofta - vet att du vet hur jag har det så det behöver jag inte berätta mer om här.

Jag älskar Dig - härifrån till evigheten - och önskar att mycket blivit annorlunda...men...så här blev våra liv...

Sista samtalet

Idag - för tre år sedan - pratade jag med min son Johan för allra sista gången. Johan ringde för att fördriva tiden medan han väntade på att "gympan" skulle börja. Det var en söndag. Han lät glad och berättade om nya flickvännen och deras planerade resa till Värmland. Han hade då fyra dagar kvar att leva. Fyra dagar innan han valde att lämna det här livet... Om jag bara hade vetat...

Tillägnad alla mammor

Kyrkan

Kyrkan i Landeryd - sett från Johans sista viloplats. Denna kyrka som ligger ca 42 mil från mitt hem. Denna kyrka där jag upplevt så mycket...Jennys och Henriks bröllop, Johans begravning och urnsättning, Jennys vuxenkonfirmation. Varit där på sinnesrogudstjänst och vid allhelgonahelg... Ungefär där jag stod när jag tog det här fotot stod jag när det var själaringning för Johan fyra dagar efter hans död. Ensam stod jag där med tårarna rinnande nerför kinderna...lyssnande på kyrkklockorna som efter gammal sed meddelade bygdens folk att en man hade avlidit. Denne man, som för mig alltid kommer att vara en pojke, är min son! Fattade jag det då fyra dagar efteråt?...kanske inte fullt ut då jag ännu var i chock. Chocken har nu lämnat mig (tror jag) men jag kan fortfarande tvivla på att det är sant...ännu efter tre år så väntar jag på att min son ska höra av sig...

Ja, så är det att mista ett barn...väntan, längtan...saknad...

Man of the Hour

Tidal waves don't beg forgiveness
Crashed and on their way
Father he enjoyed collisions; others walked away
A snowflake falls in may.
And the doors are open now as the bells are ringing out
Cause the man of the hour is taking his final bow
Goodbye for now.

Nature has its own religion; gospel from the land
Father ruled by long division, young men they pretend
Old men comprehend.

And the sky breaks at dawn; shedding light upon this town
They'll all come 'round
Cause the man of the hour is taking his final bow
Goodbye for now.

And the road
The old man paved
The broken seems along the way
The rusted signs, left just for me
He was guiding me, love, his own way
Now the man of the hour is taking his final bow
As the curtain comes down
I feel that this is just goodbye for now.

Öppet brev till Alex.

Den här låten betyder något alldeles speciellt för mig. Johans goda vän Alex berättade att han spelade den om och om igen efter Johans död och att det gav honom tröst. Johan och Alex som skulle fira jul tillsammans det året, 2006, med pizza och Harry Potter film...så blev det inte... Gör mig ont om dig Alex, som miste din vän, min son - jag vet att du var så otroligt viktig för honom. Jag är dig evigt tacksam för att du fanns för Johan och för att du hedrade honom genom att komma till begravningen trots att du hade långt att åka. Hoppas allt går bra för dig och att du, eller någon som känner dig, förmedlar det här till dig. /Johans Mamma

Alltid...

Jag fick ett budskap via Facebook

Just rest for a moment. It's OK. Yes, things are crazy, yes, the world is going nuts. Yet, deep underneath the stormy waves, there, in the core of your being, there is pure silence, pure love. And ... it's ... just ... OK.

Tack Eva!

Jag fick ett brev med ett kort och en tavla från en av mina käraste väninnor. Kärv och bitchig kan hon vara men har ett hjärta av guld. Dessutom är hon klok som få men det kan jag inte säga henne för då blir hon så mallig :-)

På tavlan är det en ängel och texten:

Släpp taget

Bär inte någon genom livet utan släpp taget

Kanske den du burit först ramlar.

Men han lär sig att krypa, kanske gå och

kanske han springer förbi dig.

Det är när du unnar honom det

som du gör din fina insats som medmänniska.

...och tänk det gav resultat direkt...

53-årsdagen

Ja, så är den här - 53-årsdagen...börjat som alla andra dagar. Nej nu ljög jag! Den började med att jag öppnade paket i sängen. Hade innan dess vänt och vridit mig i sängen en bra stund och fantiserat om vad som kunde vara i paketen som kom med posten. Till slut var det nästan dags att gå upp ändå så jag tände lampan och började slita i paketen. Gissar att det var barnbarnen som slagit in åtminstone två av dem för det var mer tejp än papper. Har ni någon gång försökt riva av tejp med handkraft? Då vet ni att det inte går! Men jag lyckades öppna paketen och fick så fina presenter...en som jag gissar att Wilma (snart 3 år) gjort själv. Jag vet inte vad det är och kan inte beskriva den (ska fota och låta er gissa) men ska lite diskret fråga hennes mamma innan jag pratar med henne själv. Så fick jag en "mamma-barn-ängel" till min änglasamling samt ett änglasmycke. Jag är SÅ glad över mina presenter. Är barnsligt lycklig när jag får paket men det kanske redan framgått.

Jag har ju också fått två fina kort; ett från barnbarnen i Halland och ett från dotter Jenny och hennes man. Delar de tryckta texterna på korten med er:

"Ett läkande ljus

Jag önskar jag hade en sådan förmåga
att tända en hälsans läkande låga

Då skulle den särskilt för dig få brinna
- få allt det onda att försvinna

Den skulle se till att kurvan vänder
och att du får omsorg av goda händer

Dag och natt hos dig den skulle vaka
och ge dig all kraft att få hälsan tillbaka"

"En mormor

När mamma vill ha råd har mormor ofta svar
för hon kan ösa ur all kunskap som hon har

Hon ställer ofta upp när kaos hopar sig
för barnbarn gör det svårt att bara säga nej.

När barnbarn växer upp finns mormor där som stöd
Sin kärlek och sin tid hon ger i överflöd

Och fast det sällan sägs är tacksamheten stor
att ha en sådan skatt som mammas goa mor."

Överraskning

Igår låg det en paketavi och väntade innanför dörren när jag kom hem. Trött och sliten var jag men eftersom jag är den mest nyfikna kvinnan i det här huset så var jag bara tvungen att klä på mig igen och åka ner till ICA och hämta paketet. Det var från familjen i Halland - dvs min äldsta dotter och hennes familj. Öppnade det fort fort när jag kom hem och inuti ligger det tre små fint inslagna presenter (jag har födelsedag i morgon fredag) och jag lovar att jag inte har öppnat dem. Det ska jag göra i morgon bitti, i sängen, när jag sjunger "Ja må jag leva" för mig själv.

Däremot har jag läst de tre korten som var med och tårarna rann. Det är så mycket kärlek och omtanke i dem... Min födelsedag ger mig alltid ångest! Är kanske larvigt barnslig men tycker så otroligt synd om mig själv när ingen kommer till mig...och det gör det oftast inte. Det blir också så påtagligt att Johan fattas. Johan som kom ihåg att gratulera och som gav så speciella presenter...*ler genom tårar*...det var inte alltid de var så fina och önskade men han själv tyckte att han köpt något jättebra och det var väl det som var det viktiga. Han kom ihåg och han gjorde så gott han kunde! Älskade unge - kom och ät tårta med mig i morgon!

Jag vill idag dela texten från ett av korten från Jenny med er. Rubriken är

Till dig som förlorat ett barn.

"Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge"

På baksidan kortet har Jenny skrivit: "Min älskade mamma... Önskar att vi kunde vrida tillbaka tiden, många är frågorna Varför?

Hur går livet att leva vidare? Önskar att vi aldrig skulle behövt uppleva den 12:e oktober 2006. Önskar att du ska hitta ditt sätt kunna leva ett drägligt liv igen...

Älskar dej.

Puss från Jenny.

Älskar dig också gumman!

Väntan

Det gör ont!

Det går trögt med bloggandet. Orden vill inte komma till mig och det gör mig också ont för jag vet att skrivande kan vara så läkande. Kanske är det prestationsångest? Äsch, jag vet inte och det får väl vara som det är. Tids nog kommer orden vällande som lava ur en vulkan och då ni...då blir ni (alla två) riktigt trötta på allt läsande som ni då måste ta till...

Livet som singel börjar idag. Ja, jag vet! Jag skrev tidigare att vi flyttade isär men man kan väl ändra sig! Flera gånger till och med...eller ändrat mig har jag inte gjort alls men jag vill inte kasta ut mannen på gatan. Igår gick han! Jag tror att han tror att han ska få komma tillbaka den här gången också (och varför skulle han inte tro det?) för någon packning tog han inte med sig. Nu är det så att jag vet något som han inte vet och det är att den här gången är jag helt säker på min sak! Jag kommer inte att falla tillbaka igen, vare sig av passion eller av medlidande, nej, jag vill vara ensam med mina två nya familjemedlemmar Lukas och Sussi (nej Stina). Två katter som jag och en väninna har delad vårdnad om...fast jag tror att de mest kommer att bo hos mig.

Rubriken idag är "Det gör ont!" - och jag försöker undvika att skriva om det... Jag saknar Johan! That´s it!

Utmaning

Jag har fått en utmaning från Gunilla - att beskriva hennes blogg med ett enda ord. Svårt att göra det men det ord jag vill ge henne är AKTUELL.



Du ska även länka till den du fick utmaningen av. Nu skickar jag utmaningen vidare till

• Jeanette
• Pernilla
• Tuija
• Ludmilla
• Marie-anne

Har just nu inte så många ord som kommer ut...mest känslor...jobbigt, ont, saknad, ensamhet, sorg men ändå ett leende, ett skratt då och då...

Ger er (och mig själv) ett dagens ord i alla fall:


"Gråten är ett uttryck för din inre smärta och gör dig gott. Håll inte tillbaka tårarna, utan låt dem rinna. De hjälper dig att må bättre."

Vila i frid, Jerry.

Ett ljus för Jerry, 20 år, som tog sitt liv. Önskar frid till dig och din familj - jag gråter med er.

Önskar att ni unga fick framtidshopp så att ni orkar leva vidare när allt blir svart - det finns ljus i mörkret...där framme...ser ni? Inget är så illa så det inte går att reda ut!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

/Alf Henriksson

Ny vecka

Tänk att det går en dag i taget...det bara flyter på liksom. Känslor kommer och går. Kämpar just nu för att hålla sorgen ifrån mig (jag vet, mentorn, att det är fel). Hela kroppen och själven vet redan att årets värsta dag närmar sig. Den 12 oktober - denna dag då livet rann bort, då allt förändrades för att aldrig någonsin bli som det var. Det blir tredje gången som jag går igenom denna dag och jag vet att det går - att det inte blir så farligt som jag trodde - ändå talar kroppen om att nu är det snart dags...

Det var den första gången som var den värsta, jag menar den dagen då Johan tog sitt liv, den 12 oktober 2006. Den dagen finns för alltid inpräntad i mitt minne. Vissa saker kristallklara, andra i en dimma...chocken som gör att allt stängs av och går ner på ren överlevnadslåga...andas ett andetag åt gången, sakta, sakta...höll om mig själv och vaggade mig som om jag höll ett litet barn i famnen. Det gjorde jag ju också - mig själv, Johan, Mikael, Jenny, Elisabeth... Ville ha er alla nära mig då, skydda er från allt ont, ta bort det onda som redan skett och som inte fick hända...

Så idag - tystnad...allt är förändrat, några få vänner kvar, en kropp som ger upp, en ilska som inte vill ge sig riktigt, en saknad som tyvärr alltför många vet innebörden av (en tanke till alla änglaföräldrar och andra anhöriga)...

Älskar Dig Johan - härifrån till evigheten - liksom jag älskar alla mina barn. Ni är underbara!

Johan sången

Den här texten har jag hittat i en av mina sorgesystrars blogg för länge sedan. Jag vet inte vem som skrivit den och skulle bli glad att få veta. Texten är så vacker och säger så mycket. Vet du något om denna så hör gärna av dig. Jag har publicerat den i min blogg tidigare men gör det igen eftersom jag tycker den är så vacker.

" Jag lever och andas precis som förr

Har bara bytt skepnad och öppnat en dörr

Så sörj inte mer men fira mitt liv

och le åt allt vi delat

Den finns alltid kvar den kärleken vi har

Jag minns allt vi gjorde, minns allt som ni sa

Hur ni fanns där bredvid mig

Ni gjorde mig glad, så vackert mitt liv

Allt såg jag inte då. Nu ser jag det så tydligt

Den finns alltid kvar den kärleken vi har

Älskade familj, jag ser allt ni gav

Ser all er kärlek, även när ni inget sa

Och älskade vänner - jag har växt för att ni fanns där

och såg mig och nu lever jag fri

Jag lever och andas

Det gör också ni

Så fira nu livet och lev det fri

Vi kan aldrig skiljas, vi kan aldrig dö

Det vet jag nu helt säkert

Den finns alltid kvar den kärleken vi har

Vem har sagt att livet börjar när ett barn blir fött?

Vem har sagt att det tar slut när någon har dött?

Tänk om historien aldrig slutar?

En resa som inte har någon ände?

Tänk om det är omöjligt att dö?

Att döden är ett liv, ett frö?

Vi lever och älskar det är det som är sant

Ja, hur vi än låtsas är det det som är sant

Ett liv är ett liv även när vi har dött

Det vet jag nu helt säkert

Den finns alltid kvar den kärleken vi har"

Min bön

Behövs inga ord - lyssna på texten...

Tillbaka till igår

Lätta tyngden från ditt hjärta
Du måste visa hur du mår
Lämna sorgerna som va
Allt du inom dig bar
Tillbaka till i går

När du faller ner i mörkret
Och det är tystnaden som rår
Då är det svårt att säga nej
Till allt som drar i dig
Tillbaka till i går

När alla tårar tagit slut
Och du stormen ridit ut
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går

Du måste öppna dina ögon
Nu är det tid att du förstår
Ibland kan då tid bli till nu
Den som ändrar det e du
Tillbaka till i går

När alla tårar tagit slut
Och du stormen ridit ut
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går

Du kommer att veta vad du har
Va e borta vad finns kvar
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går

Ett ögonblick, va allt du fick
När livet borde vart enkelt
Men tomheten
Fylls upp igen
Och styrkan kommer tillbaks

När alla tårar tagit slut
Och du stormen ridit ut
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går

Du kommer veta vad du har
Va e borta vad finns kvar
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går

GRATTIS PÅ TRETTONÅRSDAGEN TILDA! HOPPAS DIN FÖDELSEDAG BLIR EN UNDERBAR DAG.

Det gåtfulla folket

Vill dela den här med er...tycker så mycket om texten och med den så önskar jag er alla en underbar dag!

Nils Ferlin

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll


-Vi dölja våra tankar,

Vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar

och slår

-Vi haka våra skyltar

var morgon på vår grind

och prata om väderoch vind

-I livets villervalla

så nära vi gå

men så fjärran från varandra

ändå.



( En döddansares visor )

Läkarbesök

Skrattade så gott när jag hörde min ena dotters berättelse om läkarbesöket hon var på häromdagen. Hon fick valuta för pengarna måste jag säga för här på min vårdcentral finns då inget utrymme för att prata om en endaste sak som jag inte beställt tid för. Har jag sagt att jag har ont i lilltån då pratar vi lilltå och inget annat - därmed basta! Vill jag prata om stortån får jag vara så vänlig att beställa ny tid...per telefon...för att boka en tid i receptionen går inte!

Nåväl, dottern beställde tid för att hon hostade nätterna igenom - när hon kom ut från doktorn visste hon att hon var överviktig, kobent (!) och att hennes knän skulle krascha inom 15 år från och med nu! Som plåster på såren för att hon blev upprörd över det läkaren sa fick hon en remiss till sjukhuset för sina åderbråck...

Vill också tillägga att denne doktor som dottern besökte är samme doktor som frågade mig och min svärson om vi var psykiskt sjuka när vi behövde sjukintyg efter Johans död. Han tittade på oss uppifrån och ner och ställde frågan till oss, en i taget, "är du psykiskt sjuk". Både jag och svärsonen vågade oss på att svara ett svagt nej på frågan för vi visste inte vad som komma skulle. Efter våra svar betonade denne doktor att Försäkringskassan endast godtar 14 dagars sjukskrivning vid krisreaktion och så stämplade han våra intyg och sade tack och adjö, varsågod nästa!

Svärsonen och jag har sedan dess undrat vad som hade hänt om vi svarat ja på doktorns fråga...

Hur det gick med dotterns hosta? Den har försvunnit av sig själv...

Dagens ord: "Andra kan vara till stöd och hjälp, men ingen annan kan tala om för dig när, var eller hur länge du behöver känna som du gör. Tillåt dig själv att arbeta dig igenom dina svårigheter på ditt eget sätt och i din egen takt."

Närvaro

Jag har säkert berättat tidigare att lilla Wilma, som ni ser här ovan, föddes i oktober 2006 bara 18 dagar efter Johans död. Hon kom med glädje mitt i vår svåra sorg - liksom Jonathan som kom i december.

Trots att Wilma aldrig mött morbror Johan så är han mycket närvarande i hennes liv. När hon ser en kyrka ropar hon "Johan" och "halleluja" (se minnesfilmen på Johans sida så förstår ni: http://www.johangronholm.se/)

Häromdagen bakade Wilma "kakor" av lera och lade dem på ett glasunderlägg. Plötsligt sa hon att de här ska Johan få och så gick hon in i vardagsrummet. Mamma Jenny följde efter, lite förvånad eftersom de inte pratat om Johan på ett tag, och tänkte att Wilma nog skulle ställa "kakorna" vid Johans fotografi. Det gjorde hon inte utan hon dukade fram dem på bordet vid soffan och när Jenny frågade henne "Var är Johan?" blev svaret mycket snabbt och naturligt -"Han sitter här" medan hon pekade i soffan.

I min värld så var det ingen lek eller fantasi - Johan var hos Wilma och som det lilla barn hon är så är hon öppen för att "se" honom.

Jag blir så glad varje gång jag får ett litet "bevis" på att Johan är med oss trots att jag egentligen redan vet det. Han vakar över oss och speciellt över barnen i familjen; Erik, Gustav, Jonathan, Kevin, Jasmine och Wilma. Tack Johan!

Dagens ord: "Gå ofta hem till din vän för en oanvänd stig växer snart igen" (Eddan)