Det är ofattbart att det gått snart två år sedan Johan dog. Det är ofattbart att livet går vidare, att inte allt stannar upp. Hallåååå världen, vill jag ropa, min son är död!!! Sluta snurra på, stanna och ta honom tillbaka! Suckar tungt och inser att det inte fungerar så. Det hjälper inte hur mycket jag bönar och ber så kommer inte Johan tillbaka. Aldrig mer - aldrigheten är det värsta.
Jag lever på min tro att vi en dag möts igen...
När en blomma bryts av i sin vackraste blom,
då blir marken så trist och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det någonstans finns en äng
eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt får komma
och fortsätta växa och dofta och leva....
Jag älskar dig Johan - härifrån till evigheten.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar