Ja, så kom jag hem igen igår eftermiddag. Resan var väldigt dryg - jag är en sämre förare också nu för tiden (liksom jag är sämre på så mycket annat). Blir så trött så på nervägen till Halland var jag tvungen att stanna på en rastplats och sova lite.
Det har varit underbart att träffa de härliga barnbarnen igen - tungt att lämna dem och veta att det troligen dröjer till nästa gång vi ses...tårarna rann när jag gick till bilen...
40-åringens (svärsonen) kalas blev så lyckat. Elisabeth hade verkligen jobbat hårt, lagat mat till ett 40-tal gäster och så hade hon egenhändigt komponerat den underbaraste tårta...choklad...mmmmmmm....
Tyvärr blir det för mig så påtagligt hur jag har förändrats efter Johans död när jag är på sådana här större tillställningar. Känner utanförskap mer än nånsin och orkar inte delta i skratten så mycket som jag kanske "borde". Jag drog mig tillbaka tidigt utan att säga något och det kan hända uppfattas som både oartigt och tråkigt av mig. Orkar inte riktigt bry mig om det för jag tänker att de kan inte veta vilken kamp jag för varje dag...en kamp för varje andetag, för varje sak som ska göras och som inte är rutin... Jag tänker att "låt dem skratta och tycka att jag är en riktig gammal nucka" - de vet inte bättre...
I natt har jag varit vaken många gånger på grund av mardrömmar. Vaknade själv av att jag skrek och drömmen var så verklig...så illa har jag aldrig drömt förut. Klev upp vid 5-snåret och har varit uppe sedan dess. Ska snart åka till vårdcentralen och träffa min läkare och sedan till jobbet och börja packa inför flytten i morgon. Pust!
Det har varit underbart att träffa de härliga barnbarnen igen - tungt att lämna dem och veta att det troligen dröjer till nästa gång vi ses...tårarna rann när jag gick till bilen...
40-åringens (svärsonen) kalas blev så lyckat. Elisabeth hade verkligen jobbat hårt, lagat mat till ett 40-tal gäster och så hade hon egenhändigt komponerat den underbaraste tårta...choklad...mmmmmmm....
Tyvärr blir det för mig så påtagligt hur jag har förändrats efter Johans död när jag är på sådana här större tillställningar. Känner utanförskap mer än nånsin och orkar inte delta i skratten så mycket som jag kanske "borde". Jag drog mig tillbaka tidigt utan att säga något och det kan hända uppfattas som både oartigt och tråkigt av mig. Orkar inte riktigt bry mig om det för jag tänker att de kan inte veta vilken kamp jag för varje dag...en kamp för varje andetag, för varje sak som ska göras och som inte är rutin... Jag tänker att "låt dem skratta och tycka att jag är en riktig gammal nucka" - de vet inte bättre...
I natt har jag varit vaken många gånger på grund av mardrömmar. Vaknade själv av att jag skrek och drömmen var så verklig...så illa har jag aldrig drömt förut. Klev upp vid 5-snåret och har varit uppe sedan dess. Ska snart åka till vårdcentralen och träffa min läkare och sedan till jobbet och börja packa inför flytten i morgon. Pust!
.jpg)
3 kommentarer:
Åh vännen, jag känner så tydligt igen mig själv i dina tankar. Visst har vi blivit förändrade och det är väl inte konstigt? Om någon inte förstår det så låt det vara deras bekymmer.
Hoppas att dagen blir bra med allt vad du ska göra!
Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05
Ja vad kan jag säga annat än att hålla med både dej och Gunilla. I bland känner jag mej så otrevlig mot folk, men en del människor äter upp mej inifrån.
Känner också igen mig. Hur det falska, påklistrade leendet ibland kommer fram och hur man egentligen bara vill dra sig undan. Kram Lotta mamma till Charlie
Skicka en kommentar