Det gör ont...

Myspace I Miss You Comments....mer ont än vad jag nånsin kunnat ana. Jag hör mig själv säga att det är bra att Houari nu kommit iväg till Algeriet, att det ju är början på processen att få komma tillbaka hit...MEN inom mig skriker jag - jag vill ha honom här hos mig NU!!! Inte om tre eller sex månader eller vad det nu kan ta för migrationsverket att fatta beslut.

Jag tror jag drabbats av allergi. Allergi mot separationer. Jag har så ont i hela kroppen...så som det började när Johan dog... Trycket över bröstet är värre än nånsin och jag äter och äter och äter... Igår var jag till kyrkogården och tände ett ljus i minneslunden, satt på en bänk där en stund och strosade sedan runt lite bland gravarna. Såg plötsligt mig själv utifrån...såg mig som en gammal, gammal kvinna som med mycket trötta steg tog sig fram... Orkar snart inte röra mig alls, blir andfådd för det lilla minsta. Tänker varje kväll att i morgon MÅSTE jag börja motionera, äta rätt, dricka mer vatten osv osv i det oändliga. Massor av måsten som jag aldrig kan leva upp till - hur ska jag komma dithän???

Min läkare säger att det enda han kan hjälpa mig med är min viktnedgång (allt annat som har med sorg och saknad att göra kan han, förstås, inte göra något åt). Det är bara det att jag nu kan konstatera att han kan väl inte heller hjälpa mig att gå ner i vikt och därmed få ett bättre liv??? Det är bara jag...och jag orkar eller kan inte ta steget... Det låter kanske som en dålig bortförklaring men det är så här det är. Jag kan inte! Får inte till "tänket" och motivationen så att det håller mer än en halv, eller i undantagsfall, en hel dag.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett bättre liv... Ber mina änglar om hjälp och de gör så gott de kan men det är inte lätt för dem med en motsträvig tjurig gammal kvinna.