Ja, just nu går det lite trögt att skriva här. Är inne i en intensiv period med bara jobb och sömn...mycket mer blir det inte... Kanske är det hösten som gör det - nej, förresten det är "kroniskt sorgsyndrom" som två av mina sorgesystrar döpt det till. Det är ett syndrom som vi som mist barn drabbas av och det är tyvärr obotligt.
Symtom:
* trötthet som är så svår att den påverkar livskvaliteten.
* tydligt försämrat minne eller tydligt ökade koncentrationssvårigheter
* vaknar utan att känna sig utsövd
* fysiska symtom som smärta, lätt illamående och trötthet
* även psykiska symtom som depression, känsla av misslyckande, skuld och ilska
* sociala symtom som rädsla för ensamhet, behov av att vara ensam samt en känsla av tomhet
* en känsla av att förlora kontrollen, eller som en form av hot, kränkning och förlust av människan själv
* upplevelser av ensamhet, hopplöshet, tomhet, förtvivlan och oförmåga att känna glädje
Ja, så här blev våra liv...
Naturligtvis har sorgen ändrat skepnad på de här snart två åren som gått sedan Johan lämnade mig. Visst kan jag idag skratta och känna att det når ända ner i magen även om de ögonblicken är korta...men de här symtomen som nämns finns med mig hela tiden och det är slående hur vi, mammor (kanske pappor också?) allesammans känner likadant i just detta även om vi var och en har vår individuella sorg. Undrar om det forskats på det här? I så fall borde väl bl a Försäkringskassan ta del av det - de som är så snabba att döma ut sjukskrivningar vid sorg och förluster.
Myspace Hugs Comments & Graphics
.jpg)
1 kommentar:
Det är så tokigt det där med sjukskrivningar. Det är allmänt känt och accepterat att sorgbearbetningen tar minst ett år. Ändå så kan man inte bli sjukskriven för sorgereaktion eftersom det går under krisreaktion och det är ett akut tillstånd. Det betyder att man måste ha en reaktiv depression för att kunna sjukskrivas. Men det har man ju inte!!!!
Inte nödvändigtvis i alla fall...
Skicka en kommentar