In the arms of an Angel

Ljus i mörkret

Ett ljus för alla våra barn...

Min 52-årsdag!

Lägger in bilder på vackra blommor som jag fick av Jenny och Mikael på min födelsedag den 18 september. Igår fick jag också ett paket från Algeriet (postgången???!!!) med en vacker arabisk klänning, foton och ett rörande gratulationskort från min älskade Houari. Låter er dela det också med mig...

Går trögt

Ja, just nu går det lite trögt att skriva här. Är inne i en intensiv period med bara jobb och sömn...mycket mer blir det inte... Kanske är det hösten som gör det - nej, förresten det är "kroniskt sorgsyndrom" som två av mina sorgesystrar döpt det till. Det är ett syndrom som vi som mist barn drabbas av och det är tyvärr obotligt.

Symtom:
* trötthet som är så svår att den påverkar livskvaliteten.
* tydligt försämrat minne eller tydligt ökade koncentrationssvårigheter
* vaknar utan att känna sig utsövd
* fysiska symtom som smärta, lätt illamående och trötthet
* även psykiska symtom som depression, känsla av misslyckande, skuld och ilska
* sociala symtom som rädsla för ensamhet, behov av att vara ensam samt en känsla av tomhet
* en känsla av att förlora kontrollen, eller som en form av hot, kränkning och förlust av människan själv
* upplevelser av ensamhet, hopplöshet, tomhet, förtvivlan och oförmåga att känna glädje

Ja, så här blev våra liv...

Naturligtvis har sorgen ändrat skepnad på de här snart två åren som gått sedan Johan lämnade mig. Visst kan jag idag skratta och känna att det når ända ner i magen även om de ögonblicken är korta...men de här symtomen som nämns finns med mig hela tiden och det är slående hur vi, mammor (kanske pappor också?) allesammans känner likadant i just detta även om vi var och en har vår individuella sorg. Undrar om det forskats på det här? I så fall borde väl bl a Försäkringskassan ta del av det - de som är så snabba att döma ut sjukskrivningar vid sorg och förluster.






Myspace Hugs Comments & Graphics

Fick en utmaning från Leena

Fem saker i min frys:

Majskolvar

Kycklingfilé

Kycklingburgare

Hallon

Matlådor
Fem saker i min garderob:

Kläder som är för små

Kläder som är nästan för små

Johans kostym

Kasse med tvättmedel och sköljmedel

Min vackra röda poncho

Fem saker i min bil:

Houaris fiskegrejer

Mjukisdjur

Harry Potter

CD-skivor

Paraplyer
Fem saker i min handväska:

Sminkväska

Medicindosett

Almanacka

Pennor

Tusen andra saker...

Änglar

Det kom en ängel till vårt hus en natt

Hon gav oss visdom och en dyrbar skatt

Med kärleksfulla händer vår kind hon smekte ömt

Hon viskade som vinden som om vi hade drömt

Låt alla tårar torka för ditt barn i natt

Tänk att tiden han var nära är en livets skatt

Jag lovar att vi vårdar honom ömt tills det är tid

för er att åter mötas och själarna får frid...

Den här versen fick jag av min dotter Jenny på min födelsedag. Vet inte vem som skrivit den men den är mycket vacker. Tack Jenny!

Hemma igen

Ja, så kom jag hem igen igår eftermiddag. Resan var väldigt dryg - jag är en sämre förare också nu för tiden (liksom jag är sämre på så mycket annat). Blir så trött så på nervägen till Halland var jag tvungen att stanna på en rastplats och sova lite.

Det har varit underbart att träffa de härliga barnbarnen igen - tungt att lämna dem och veta att det troligen dröjer till nästa gång vi ses...tårarna rann när jag gick till bilen...

40-åringens (svärsonen) kalas blev så lyckat. Elisabeth hade verkligen jobbat hårt, lagat mat till ett 40-tal gäster och så hade hon egenhändigt komponerat den underbaraste tårta...choklad...mmmmmmm....

Tyvärr blir det för mig så påtagligt hur jag har förändrats efter Johans död när jag är på sådana här större tillställningar. Känner utanförskap mer än nånsin och orkar inte delta i skratten så mycket som jag kanske "borde". Jag drog mig tillbaka tidigt utan att säga något och det kan hända uppfattas som både oartigt och tråkigt av mig. Orkar inte riktigt bry mig om det för jag tänker att de kan inte veta vilken kamp jag för varje dag...en kamp för varje andetag, för varje sak som ska göras och som inte är rutin... Jag tänker att "låt dem skratta och tycka att jag är en riktig gammal nucka" - de vet inte bättre...

I natt har jag varit vaken många gånger på grund av mardrömmar. Vaknade själv av att jag skrek och drömmen var så verklig...så illa har jag aldrig drömt förut. Klev upp vid 5-snåret och har varit uppe sedan dess. Ska snart åka till vårdcentralen och träffa min läkare och sedan till jobbet och börja packa inför flytten i morgon. Pust!

Jennys film - till minne av en älskad son och lillebror.

Ett år och elva månader utan dig... Älskar dig härifrån till evigheten, Johan.

/Mamma

Packad...

...och klar snart - redo för resan ner till Halland. Känner mig glad och upprymd för att jag snart får träffa mina barnbarn och för att jag snart kan gå till Johans grav. Även om han är överallt omkring mig så är det lite speciellt att gå till graven. Jenny håller så fint där med blommor och änglar i mängd. I morgon är det 1 år och 11 månader sedan Johan lämnade oss i sorg och smärta. Ofattbart att det snart gått två år...saknar honom så oerhört!!!

Igår fick min älskade man telefonsamtal från svenska amassaden i Alger och, hör och häpna, han fick en tidigare tid för intervju...nästan en hel månad tidigare än vad de tidigare erbjudit. Tack snälla ni!

Nu fortsätter jag packa...har lång väg framför mig...

God morgon

Ny dag - sista arbetsdagen den här veckan för mig. Så skönt! På jobbet är det turbulens och svängningar som heter duga. Känns skönt att få lämna skutan om än bara på halvtid till att börja med. Ta nya tag med nytt jobb och nya kollegor - utmaningar!

Sover dåligt på nätterna och har huvudvärk. Konstigt att ha det nattetid tycker jag men så är det...så jag ligger i någon slags dvala och känner mig inte alls utvilad när jag går upp på morgonen. Ska till farbror doktorn på måndag så då får jag väl diskutera det med honom.

Hälsade på en väninna igår kväll. Härligt med fika, tända ljus och mycket prat vid köksbordet - tack Katrin!

40-årsdag

Grattis käre svärsonen Patrik på 40-årsdagen. Hoppas din dag idag blir en bra dag men tänk på att vila dig för på lördag kommer vi och då måste du orka öppna paket.

På torsdag styr jag min bil ner till Halland för att hälsa på äldsta dottern och hennes familj. Kevin och jag ska fira hans 10-årsdag genom att gå på Joe Labero föreställning i Halmstad. Innan dess ska vi äta någonstans med var vet inte jag än - det är Kevin som bestämmer.
På lördag åker vi till 40-åringen på kalajs och då har jag fyra av mina barnbarn samlade: Kevin, Jasmine, Wilma och Jonathan. Vad härligt det ska bli!

Nu får jag skynda mig lite så jag inte kommer alltför sent till jobbet.
Önskar er alla en underbar dag!

Sorg och död - igen!

Tänder ett ljus för Houaris mamma som hastigt avled nu ikväll. Jag kan inte låta bli att tänka att hon väntade in Houari. Det var det som var meningen med att han skulle till Algeriet nu...för att få träffa sin mamma en sista gång efter åtta år.

Jag sörjer med Houari och önskar att jag kunde vara hos honom nu i denna svåra stund. Är ledsen för att jag aldrig kommer att få träffa och lära känna hans mamma.

Bahibak amri!

Vill dela med mig av det vackra

Tiden går

"


Idag en vecka sedan Houari blev förd ut ur det här landet och bort från mig. En vecka som varit oändligt lång och näst intill outhärdlig...och nu kom en helg som är ännu värre. Jag som alltid försöker finna en mening med allt har svårt att göra det nu. Tycker oerhört synd om mig själv och tillåter mig att göra det. Om jag skulle försöka finna en mening med att Houari och jag skulle behöva gå igenom det här så skulle det möjligen vara att jag ska lära mig att vara rädd om det jag har, vara rädd om vår relation...mer än vad jag varit hittills. Jag är inte lätt att leva med nu för tiden, det är jag oerhört medveten om, och Houari är stark som fått stå ut med många elakheter från min sida.

Tack vare Eva, som skickar små trevliga sms till mig, så åkte jag igår kväll och köpte mig en vacker röd ros att ha på frukostbordet. Jag har faktiskt ätit frukost vid mitt köksbord varje morgon Eva, sedan du fick in mig på "tahandomdigsjälvpåettenkeltsätt-tankar". Idag gick jag till och med en liten promenad efter frukost - helt otroligt!

Nu måste jag rusa (hmmm...) till tvättstugan och hänga tvätt...återkommer säkert under dagen...

Till mig och alla andra mammor

Jag vill berätta

I början av sommaren kom Houari hem en dag och sa att han sprungit på en journalist från vår lokala tidning. Houari hade berättat om hotet om utvisning m.m. Vi köpte tidningen några gånger efter detta men hittade aldrig någon artikel om detta och jag glömde bort händelsen. En kort tid efter att polisen hämtade Houari till förvaret så kom artikeln i tidningen. Det var en halv sida där Houari berättade sin historia...om att han var sambo med mig och att han varit i Sverige i åtta år...

När jag kom hem idag och parkerade bilen kom en främmande kvinna fram till mig. Hon berättade att hon läst om vår tragedi och att hon hade tänkt så mycket på oss. Jag berättade för henne att Houari blev utvisad i lördags och då fylldes hennes ögon av tårar. Jag kramade henne och tackade för hennes varma medkännande ord och vi pratade en stund om flyktingpolitiken i vårt land. Jag lämnade henne med ett leende på läpparna och gick med lätta steg till min port. Jag vet det ju redan men ibland behöver jag bli påmind...det finns änglar på vår jord och ibland när vi minst anar det så visar de sig.

Jag vill också tacka Eva som inspirerade mig till en liten förändring i livet som gav ringar på vattnet. Tack också till Maria som var en av ringarna...*ler*

Tack också till min älskade Houari för att du ger mig hopp och styrka att klara den här väntan som vi tvingats in i. Jag älskar Dig!

Herr Dysterkvist

Änglar finns...i alla de former...

Det gör ont...

Myspace I Miss You Comments....mer ont än vad jag nånsin kunnat ana. Jag hör mig själv säga att det är bra att Houari nu kommit iväg till Algeriet, att det ju är början på processen att få komma tillbaka hit...MEN inom mig skriker jag - jag vill ha honom här hos mig NU!!! Inte om tre eller sex månader eller vad det nu kan ta för migrationsverket att fatta beslut.

Jag tror jag drabbats av allergi. Allergi mot separationer. Jag har så ont i hela kroppen...så som det började när Johan dog... Trycket över bröstet är värre än nånsin och jag äter och äter och äter... Igår var jag till kyrkogården och tände ett ljus i minneslunden, satt på en bänk där en stund och strosade sedan runt lite bland gravarna. Såg plötsligt mig själv utifrån...såg mig som en gammal, gammal kvinna som med mycket trötta steg tog sig fram... Orkar snart inte röra mig alls, blir andfådd för det lilla minsta. Tänker varje kväll att i morgon MÅSTE jag börja motionera, äta rätt, dricka mer vatten osv osv i det oändliga. Massor av måsten som jag aldrig kan leva upp till - hur ska jag komma dithän???

Min läkare säger att det enda han kan hjälpa mig med är min viktnedgång (allt annat som har med sorg och saknad att göra kan han, förstås, inte göra något åt). Det är bara det att jag nu kan konstatera att han kan väl inte heller hjälpa mig att gå ner i vikt och därmed få ett bättre liv??? Det är bara jag...och jag orkar eller kan inte ta steget... Det låter kanske som en dålig bortförklaring men det är så här det är. Jag kan inte! Får inte till "tänket" och motivationen så att det håller mer än en halv, eller i undantagsfall, en hel dag.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett bättre liv... Ber mina änglar om hjälp och de gör så gott de kan men det är inte lätt för dem med en motsträvig tjurig gammal kvinna.