Änglar i mitt liv

Här ovan en bild på ärkeängeln Mikael - den högste av dem alla...som jag ber om skydd och hjälp av när livet känns för svårt.
Jag tror på änglar. Jag tror att det finns olika sorter - en del som vi inte ser utan bara kan förnimma när vi vågar öppna upp oss för det okända. En del finns här i människogestalt...så behandla alla med ödmjukhet för du vet aldrig vem du har framför dig och vad den människan har i sitt bagage eller av vilken anledning just ni möts. Så försöker jag tänka men, som den enkla människa jag är, så lyckas jag förstås inte alltid. Jag suckar också ibland över hur "hopplösa" en del är, eller gör en liten grimas för att jag tycker "illa" om någon. När jag kommer på mig får jag ta mig själv i örat och påminna mig om hur jag själv vill bli behandlad.

Igår hade vi arbetsplatsträff på mitt jobb och en punkt på dagordningen är "Ventilen" där alla får möjlighet att berätta hur de har det på jobbet. Punkten kommer intill arbetsmiljöfrågor eftersom de ju hör ihop. En av mina kollegor, C, berättade då att för någon vecka sedan så blev hon alldeles ensam på fika-rasten. När hon kom ut från sitt kontor var alla dörrar stängda så hon tänkte att de har väl gått ner till fikarummet. Hon går dit men där finns heller ingen från vår avdelning...hon tar sitt kaffe och fikar klart. När hon sedan kommer upp till avdelningen börjar de andra komma tillbaka...det visar sig att de gått på konditori för att fika med en av personalen som arbetade sin sista dag hos oss. !!! Jag började nästan gråta för C:s skull - kunde känna in hur det var för henne...bortglömd!!! Sådant här får bara inte hända! Vi är 14 personer på avdelningen - hur svårt kan det vara att säga till alla att nu går vi och fikar???
Igår kväll hade jag det här med mig i tankarna och så slog det mig att C just blivit dubbelt kränkt - för ingen enda bad om ursäkt för det som hänt! (jag var inte där den dagen det hände). Hade inte det varit på sin plats åtminstone?
Något händer på mitt jobb - något som jag vare sig kan glädjas åt eller vara stolt över - vi splittras och bryr oss inte om varandra. Det är farligt för det knäcker människor!
Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att hitta på lite olika sätt att uppmuntra, överraska mina kollegor. Bl a skickar jag ut små brev med bilder och glada tillrop då och då...alla har inte fått än men jag sänder till någon då och då. *viskar* - hörde här om veckan en som berättade att han fått utmärkelsen "bästa arbetsledaren"...men han visste inte vem det kom ifrån *fnissar*. Han såg inte ledsen ut när han berättade om det kan jag ju säga...och det är så härligt! Det behövs inga stora medel för att lätta upp bland oss människor, ibland bara ett leende eller ett vänligt ord...eller ett anonymt brev i internposten :-)