Ja, nu närmar det sig...jag menar gudstjänsten i Norberg. Detta är något som jag tänkt på i över ett år och nu är det snart dags att genomföra. Det är första gången i mitt liv som jag verkligen följt min tanke och gjort det mitt hjärta och sinne brinner för. Känns gott inuti men jag är förstås väldigt pirrig inför dagen D. Jag ska ju prata inför en massa (?) människor, jag som alltid undvikit sådana situationer, jag som hatade sådant i skolan när man var tvungen att redovisa något inför hela klassen - jag har nu själv valt att säga några ord om min resa i sorgens värld och om hur jag lever vidare!

Jag ber Johan vara vid min sida och då vet jag att det kommer att gå bra! Det här gör jag för hans skull, för den kärlek jag känner för honom och för mina andra barn. Kanske kan jag underlätta för någon som har det svårt och känner sig ensam i sorgen, kanske kan jag få någon att känna sig lite mindre rädd för den som sörjer, kanske kan jag få någon ung människa att välja att be om hjälp istället för att ta sitt liv...