Det närmar sig...

...den 12 oktober. Ängladagen. Dagen då min älskade son Johan valde bort det här livet. I år två år sedan...

Det gör ont! Det gör rent fysiskt ont i mig när jag tänker på att han är borta...vissa stunder förstår jag fortfarande inte att han verkligen är borta. Jag VET att vi kommer att mötas en dag igen men just nu, i det här livet, är han borta för alltid!!! Jag vill inte det. Jag vill att han ska vara här. Jag vill se honom mogna ännu mer. Jag vill se honom bilda familj, skaffa körkort, barn - ja, allt som hör livet till! Jag vill inte att han ska vara i en annan värld borta från oss. Hela mitt jag skriker efter honom - kom tillbaka, Johan! Kom tillbaka! Jag älskar dig så oerhört mycket. Du lilla snippen - min, för alltid, lilla pojke... Vad fick du inte gå igenom innan du tog steget? Alldeles ensam och övergiven måste du ha känt dig... DET gör ont att tänka på! Åh.....

Jag har lyckats med något som jag sällan gjort, nämligen att såra någon djupt. Det var absolut inte min mening och jag ångrar det jag skrev men när jag skrev det hade jag inte en tanke på att det skulle kunna såra. Jag ville bara förtydliga att den personen verkligen var behövd och efterlängtad och så blev det så jäkla fel. Det värsta är att vi fram tills det här hände har känt oss som själsfränder trots att vi aldrig mötts i verkligheten. Vår kontakt är via en mailinglista för föräldrar som på olika sätt mist sina barn och nu vet jag inte ens om jag vill vara med där längre. Tänk om jag sårar någon mer! Det vill jag inte och det är inte jag...jag är ingen som säger och gör saker så att andra blir ledsna...det händer i alla fall inte särskilt ofta. Ska fundera ett tag till men låter bli att skriva till listan så länge. Får använda denna min blogg istället för att få ur mig ord och tankar om min sorg och annat i livet.