Till min son Johan

Idag är det tre år sedan du gav dig ut på resan till Nangijala. Jag vet att du har det bra där och att du väntar på mig. Det känns tryggt att veta att du tar emot mig när jag anländer. Risken finns annars att morsan skulle irra bort sig och hamna helt fel och det vill vi ju inte!

Du måste lova att spara några fiskar åt mig där i sjön i Körsbärsdalen. Jag minns ju hur du på en kort stund drog upp hela kvoten, tre fiskar, när vi fiskade tillsammans med Lennart och Rolf. Kommer du ihåg vad sur Lennart blev ? Han hann inte ens göra ett kast med sitt spö. Fiskar ni tillsammans nu också?

Det är tomt här utan dig älskade Johan. Vet du att jag försöker ringa dig ibland men du svarar inte. Kanske är det dålig mottagning där du är? Hoppas att mina meddelanden nått dig i alla fall.

Jag vet att du har lite koll på hur vi har det här hos oss men berättar ändå lite för dig. Kevin har nu blivit stora pojken och han skulle nog slå dig i Fifa (hette det inte så det där fotbollsspelet som ni spelade?) nu. Jasmine är också stora flickan. Hon blir ju 10 år i år. Hon ska förresten komma till mig här i Fagersta på höstlovet. Wilma - ja, det är din tös det, eller hur? Ni har en särskild kontakt med varandra har jag förstått och trots att Wilma inte hann träffa dig innan du reste så är hon den av barnen som pratar mest om dig. Morbror Johan... Visst är hon en underbar liten dam?

Lilla Jonathan är en riktig liten buse och hans stora passion i livet är farfar och traktorer. Minns du? Du var precis likadan när du var liten - alla stora maskiner och fordon fick dina ögon att glänsa.

Erik - han har också blivit stora killen. Han, Gustav och din storebror Mikael var här förra söndagen och Erik körde helt slut på katten Lukas. Han lekte med honom i timme efter timme så när de väl åkte hem ja, då somnade Lukas på direkten. Gustav han växer så det knakar och är snart lika lång som Micke.

Ja, det var lite om dina syskonbarn som var och en har sin alldeles egna relation till dig. Jag hade önskat att du stannat så att de hade fått lära känna dig ännu mer men vi pratar ofta om dig och håller dig på så sätt levande i deras minnen.

Dina syskon kämpar på och de klarar det bra, tycker jag. De saknar dig var och en på sitt sätt för du betydde mycket för dem alla även om ni inte alltid höll sams. Elisabeth och Patrik har blivit gastric by pass-opererade och det går knappt att känna igen dem nu. Mikael ägnar sig mest åt familjen när han inte jobbar (arbetsmyran) eller bygger datorer. Jenny är tillbaka på sitt gamla jobb och stortrivs med det. Hon ser till och sköter om din plats vid kyrkan i Landeryd - har du sett det vackra hjärtat som hon gjort till dig idag?

Ja, du lille Johan...förlåt jag vet att du inte är liten längre men vet du, älsklingen, i mina ögon förblir du alltid min lilla pojke. Du är hos mig i tanken varje dag och jag känner din närvaro ofta, ofta - vet att du vet hur jag har det så det behöver jag inte berätta mer om här.

Jag älskar Dig - härifrån till evigheten - och önskar att mycket blivit annorlunda...men...så här blev våra liv...