Kyrkan i Landeryd - sett från Johans sista viloplats. Denna kyrka som ligger ca 42 mil från mitt hem. Denna kyrka där jag upplevt så mycket...Jennys och Henriks bröllop, Johans begravning och urnsättning, Jennys vuxenkonfirmation. Varit där på sinnesrogudstjänst och vid allhelgonahelg... Ungefär där jag stod när jag tog det här fotot stod jag när det var själaringning för Johan fyra dagar efter hans död. Ensam stod jag där med tårarna rinnande nerför kinderna...lyssnande på kyrkklockorna som efter gammal sed meddelade bygdens folk att en man hade avlidit. Denne man, som för mig alltid kommer att vara en pojke, är min son! Fattade jag det då fyra dagar efteråt?...kanske inte fullt ut då jag ännu var i chock. Chocken har nu lämnat mig (tror jag) men jag kan fortfarande tvivla på att det är sant...ännu efter tre år så väntar jag på att min son ska höra av sig...
Ja, så är det att mista ett barn...väntan, längtan...saknad...
.jpg)
2 kommentarer:
Hej
Jag har också mist barn,i bröst cancer,vuxen men ändå mitt barn.
Så sant du skriver vi väntar längtar och saknar varje dag och stund. Fast det nu är mer än 5 år för mig, vill jag inte tro det hänt, fast jag var där när det hände.
Kram
Birgitta, Carolas mamma
Plötsligt stod jag brevid dig ute på kyrkogården.....Tur att du har ljusa och fina minnen från kyrkan också. Men just nu faller en tår för dig, för Johan och det oförklarliga som kallas livet....
KRAM
Skicka en kommentar