
Ja, det är det nu när det närmar sig den 12 oktober. Två år av sorg och saknad efter en älskad son - det går inte att beskriva hur ont det gör. Pratade med Jenny igår och vi konstaterade att det är värre i år än förra året. Undrar varför? Är det att det börjar gå upp för oss att det är sant att Johan är borta för alltid?
I mitt huvud snurrar tankar på en minneskonsert som jag vill anordna nästa sommar i Norbergs kyrka. Har kontakt med en underbar präst, Jörgen, som lovat tänka på om det är möjligt. Jag skulle vilja ha den speciellt för oss som förlorat barn men naturligtvis får vem som helst komma. Ja, planerna och idéerna är många och det återstår att se om de går att förverkliga men helt omöjligt ska det väl inte vara.
Idag är det en riktigt grå höstdag med regn som öser ner och en himmel som verkar vilja förbli mörk som natten. Sitter på mitt kontor och försöker att ändå njuta av mitt nya jobb som jag tror passar mig alldeles perfekt. Jag går numera med glädje till jobbet...
1 kommentar:
Harriet jag tänker på dig, din familj och Johan..Ett ljus kommer att brinna på söndag här hos oss för Johan. Massor av varma kramar Lotta
Skicka en kommentar