torsdag 30 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Och så lite kloka ord på det...
När din lilla båt
har legat så länge
för ankar i hamnen
att du börjar få för dig
att den är ett hus
När din lilla båt
börjar skjuta rötter
i gyttjan vid kajen
då är det dags att styra ut!
Till varje pris måste du rädda
båtens seglarsjäl
och din egen pilgrimssjäl.
/Dom Helder Camara
lördag 25 oktober 2008
Lånat från Leenas, en sorgesysters, blogg - tycker orden säger det jag redan tänkt...
Värdshuset
Att vara människa är att vara värdshusvärd,
varje morgon en ny gäst.
En glädje, en sorg, en elakhet,
eller plötslig insikt kan dyka upp
som en oväntad gäst.
Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer,
som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler;
behandla ändå varje gäst med respekt.
Han eller hon kan bana väg för
en oväntad ny fröjd.
Den svarta tanken, skammen, illviljan,
möt dem vid porten med en skratt
och bjud in dem.
Var tacksam för vemsomhelst som kommer
eftersom var och en av dem har skickats ut
som en vägvisare från bortom.
/Jalal-ad-Din Rumi
Om det hade varit så...
En lördag i tvättstugan...försöker också städa men det går trögt... Har gett mig den på att sovrummet i alla fall ska bli rent innan dagen är slut.
söndag 19 oktober 2008
Så sant!
En man på gatan pekade upp mot himlenoch ropade "Se en Ängel!!"
De förbipasserande skrattade åt honom och sa." Det är bara moln,din idiot".
Tänk så underbart det vore att se änglar där andra bara ser moln,
och så sorgligt att bara se moln där änglar finns.
onsdag 15 oktober 2008
Fick blommor idag.
Idag fick jag via mail, vackra blommor, från Gun-Britt som jag jobbat ihop med på den tiden jag bodde i Värmland. Åh, vad mycket roligt vi haft...minns en gång när vi skulle på hembesök och Gun-Britt körde. Vi närmade oss en avfart och Gun-Britt kisade med ögonen och frågade "Vad står det på skylten där framme?". "Men ser du inte vad det står", svarade jag och får till svar "Om du visste hur dåligt jag ser så skulle du aldrig åka med mig"!!! Dags att säga då vi strax var framme! Gissa vem som körde bilen på återresan...*s*
söndag 12 oktober 2008
På väg till morbror Johan...
Lilla Wilma, höstflickan, går igenom grinden till kyrkogården för att besöka den morbror som hon aldrig fick träffa i livet. Lilla Wilma som kom till oss med hopp och glädje när hon föddes 18 dagar efter Johans död.
(klicka på fotot så ser ni närbild på underverket *säger en stolt mormor*)
lördag 11 oktober 2008
Tårar
"Hasta Manana"
Where is the spring and the summer
That once was yours and mine?Where did it go? I just don't know
But still my love for you will live forever
Hasta Manana 'til we meet again
Don't know where, don't know when
Darling, our love was much too strong to die
We'll find a way to face a new tomorrow
Hasta Manana, say we'll meet again
I can't do without you
Time to forget, send me a letter
Say you forgive, the sooner the better
Hasta Manana, baby, Hasta Manana, until then
Where is the dream we were dreaming
And all the nights we shared
Where did they go? I just don't know
And I can't tell you just how much I miss you
Hasta Manana 'til we meet again
Don't know where, don't know when
Darling, our love was much too strong to die
We'll find a way to face a new tomorrow
Hasta Manana, say we'll meet again
I can't do without you
Time to forget, send me a letter
Say you forgive, the sooner the better
Hasta Manana, baby, Hasta Manana, until then
Hasta Manana, say we'll meet again
I can't do without you
Time to forget, send me a letter
Say you forgive, the sooner the better
Hasta Manana, baby, Hasta Manana, until then
torsdag 9 oktober 2008
PASS
För fem minuter sedan ringde Houari och berättade att han äntligen fått sitt pass. 
Jag kan pusta ut...det har varit lite spänt och oroligt eftersom det närmar sig dagen för intervju på ambassaden och om inte passet kan visas upp då så blir det ingen intervju. Tyvärr är jag just nu så låg att jag inte kan bli riktigt riktigt glad. Saknar Johan så jag håller på att gå sönder och det känns som om jag inte vågar börja gråta för då kommer det aldrig att ta slut. Jag vet! Jag vet att det gör det men jag vågar ändå inte...inte idag...inte ikväll...inte den här timmen...*suckar*
Johan - kom tillbaka! Älskar dig härifrån till evigheten du underbara unge - mitt allt! Vill höra din röst, ditt skratt...allt!
Tunga dagar
Ja, det är det nu när det närmar sig den 12 oktober. Två år av sorg och saknad efter en älskad son - det går inte att beskriva hur ont det gör. Pratade med Jenny igår och vi konstaterade att det är värre i år än förra året. Undrar varför? Är det att det börjar gå upp för oss att det är sant att Johan är borta för alltid?
I mitt huvud snurrar tankar på en minneskonsert som jag vill anordna nästa sommar i Norbergs kyrka. Har kontakt med en underbar präst, Jörgen, som lovat tänka på om det är möjligt. Jag skulle vilja ha den speciellt för oss som förlorat barn men naturligtvis får vem som helst komma. Ja, planerna och idéerna är många och det återstår att se om de går att förverkliga men helt omöjligt ska det väl inte vara.
Idag är det en riktigt grå höstdag med regn som öser ner och en himmel som verkar vilja förbli mörk som natten. Sitter på mitt kontor och försöker att ändå njuta av mitt nya jobb som jag tror passar mig alldeles perfekt. Jag går numera med glädje till jobbet...
onsdag 8 oktober 2008
måndag 6 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Det närmar sig...
...den 12 oktober. Ängladagen. Dagen då min älskade son Johan valde bort det här livet. I år två år sedan...
Det gör ont! Det gör rent fysiskt ont i mig när jag tänker på att han är borta...vissa stunder förstår jag fortfarande inte att han verkligen är borta. Jag VET att vi kommer att mötas en dag igen men just nu, i det här livet, är han borta för alltid!!! Jag vill inte det. Jag vill att han ska vara här. Jag vill se honom mogna ännu mer. Jag vill se honom bilda familj, skaffa körkort, barn - ja, allt som hör livet till! Jag vill inte att han ska vara i en annan värld borta från oss. Hela mitt jag skriker efter honom - kom tillbaka, Johan! Kom tillbaka! Jag älskar dig så oerhört mycket. Du lilla snippen - min, för alltid, lilla pojke... Vad fick du inte gå igenom innan du tog steget? Alldeles ensam och övergiven måste du ha känt dig... DET gör ont att tänka på! Åh.....
Jag har lyckats med något som jag sällan gjort, nämligen att såra någon djupt. Det var absolut inte min mening och jag ångrar det jag skrev men när jag skrev det hade jag inte en tanke på att det skulle kunna såra. Jag ville bara förtydliga att den personen verkligen var behövd och efterlängtad och så blev det så jäkla fel. Det värsta är att vi fram tills det här hände har känt oss som själsfränder trots att vi aldrig mötts i verkligheten. Vår kontakt är via en mailinglista för föräldrar som på olika sätt mist sina barn och nu vet jag inte ens om jag vill vara med där längre. Tänk om jag sårar någon mer! Det vill jag inte och det är inte jag...jag är ingen som säger och gör saker så att andra blir ledsna...det händer i alla fall inte särskilt ofta. Ska fundera ett tag till men låter bli att skriva till listan så länge. Får använda denna min blogg istället för att få ur mig ord och tankar om min sorg och annat i livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Genom att adoptera denna droppe & placera den på Er hemsida, visar ni er sympati för alla utnyttjade barn som finns på vår jord. Droppen är en symbol för alla tårar som fälls jorden runt av barn som lider i ensamhet...
.jpg)