Ensam igen...

men tillfälligt hoppas jag (och mycket ofrivilligt!).

Förra veckan hämtades min man av polisen. Hans brott är att han kommer från ett annat land och att det i det landet inte är tillräckligt svåra förhållanden för att han ska få ett uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket har beslutat att han ska utvisas och fram tills det ska ske ska han "förvaras". Ja, det heter faktiskt så. Det heter Förvar - i mina öron ett fruktansvärt ord!

Min man kan få uppehållstillstånd här som anknytning till mig MEN då måste han först tillbaka till sitt hemland för att söka därifrån. Så står det i lagen och lagen måste följas, eller hur. Att det kostar miljoner kronor för Sverige varje år att sända tillbaka människor som sedan lika fort återvänder (lagligt eller olagligt) det spelar ingen roll. Bara lagen följs.

Jag menar inte att vi inte ska ha lagar och att de vi har inte ska följas. Undrar bara hur många i vårt land som vet att vi har en särskild utlänningslag som bl a innebär att man tar sig rätten att spärra in alldeles vanliga människor. Visst - de har mat, tak över huvudet osv...men de blir inlåsta! Det är som ett fängelse och när man kommer dit som besökare behandlas man som en som vill besöka en kriminell. Alltid två personal som öppnar, en sluss att gå igenom...och sedan in i ett kallt opersonligt besöksrum. Max två vuxna besökare åt gången och besöken får inte vara mer än en timme åt gången. Varför??? Är det den svenska humanismen som talar???

Jag älskar min man och hatar att se honom som ett djur i fångenskap för det är så han ser ut. Jagad i blicken och mest oroad över hur jag har det, att jag inte får tappa fotfästet. Jag är stark och jag klarar det här, min älskling. Vi klarar det här och kommer att åter ses en dag - det vet jag. Bahibak, nebrik bezef.

Är nu inne på min sista semestervecka och under de förhållanden som nu blev känns det bara segt och tråkigt. Ska tvätta idag och det är väl vad jag mäktar med i denna värme, runt + 30 varje dag nu. Härligt med sommar!

I år blir mitt äldsta barnbarn, Kevin, 10 år. Otroligt! Det var som igår han föddes och nu är han snabbt på väg mot tonåren. Jag ska försöka ta mig ner till det kalaset för det är något alldeles speciellt med det första barnbarnet och med 10-årsdag förstås.

Nu är det dags att tvätta så jag drar mig ner mot källaren...

Tillägnar den här till min Änglason Johan.

Så underbar - och visst...Johan - du kommer att leva för alltid i våra minnen, alltid, alltid...Älskar dig härifrån till evigheten./Mamma

Tystnad och försvunna vänner

Ja, det råder tystnad i mitt hem nu. Jonathan, Elisabeth och Patrik har åkt. Houari jobbar en stund. Efter att ha haft en intensiv tillvaro med en aktiv liten kille och lite prat med de vuxna så blev det nu väldigt tomt och tyst. Känner mig deppad, vilket i och för sig inte är något ovanligt, och skulle vilja hitta på något att skingra tankarna med men kommer inte på en endaste sak. Har plockat undan lite sängkläder, dammsugit...och så sitter jag här vid datorn igen...

Jag tänker på de vänner som försvann med Johan. Ja, för just så känns det - de försvann med Johan...ner i graven, upp i himlen eller vart de nu tog vägen... Hur kan det bli så när man drabbas av det mest ofattbara smärtsamma att mista ett barn? Hur kan vänner svika och försvinna?

Min allra äldsta barndomsvän är borta, en av hennes och mina gemensamma vänner försvann också, en "nygammal" väninna, en väninna från Värmland...ja, det finns fler. Kanske inte ska lämna ut alltför mycket om dem här i bloggen för de hade säkert sina skäl för att inte orka/vilja/klara av att stanna kvar hos en vän i nöd.

Jag VET att jag förändrades den dagen då Johan dog. Jag VET att jag ibland varit snabb att döma och fördöma för att ni inte fanns hos mig då jag ville det. Jag VET att jag kanske borde förstå, förstått mer varför ni agerat som ni gjort. MEN varför förstod inte ni MIG? Varför förstod ni inte att mitt hjärta blöder, min själ är söndertrasad och hela jag skriker efter er, efter människor som vill bry sig om mig och finnas där för mig när jag orkar/kan/vill. Jag har mist min son!!! Det käraste jag hade fattas mig!!! Hur kan ni då ens begära att jag ska bete mig som vanligt eller vara förstående, eller ens tacka er eller be er finnas för mig???!!!

Jag trodde att mina vänner kände mig så väl att inga ord eller förklaringar skulle behövas ens en sådan här gång när marken rämnar under mina fötter. Tydligen hade jag fel och det tar också hårt på mig. Kan jag lita på mig själv och mina egna bedömningar vad gäller människor i min närhet? Jag har ju tagit så fel en gång...

Jag tänker, på något sätt, gå vidare och inte räkna förlusterna av vänner. De är ändå ingenting mot att ha förlorat min älskade Johan. Jag tänker istället räkna de nya underbara människor som kommit in i mitt liv. Människor som vet vad jag pratar om, som vet vad livet är och som själva går igenom samma sorg.

Jag sänder er alla ett varmt varmt tack för att ni finns i mitt liv! Hoppas jag kan finnas för er också och tillföra något som gör det litet lättare att vandra vidare på den här vägen som blev vår...

Söndag morgon

Sitter här vid datorn, hör lite snarkningar...*ler*. Jonathan har precis somnat (inte han som snarkar) efter att ha hållt sin mamma och pappa vakna nästan hela natten. Jonathan längtar hem till farfar och traktorn...stora favoriter förstår jag...och vilken liten kille skulle inte tänka så. Underbart när det är barn förunnat att få ha bra kontakt med mor- och farföräldrar.

Jag hoppas nu på att det ska bli lite sol så att Jonathan kan få bada lite i sjön som ligger här i närheten. Vet inte hur länge de stannar men lite till ska vi väl hinna umgås innan de startar hemresan.

Idag kommer Jonathan...

...och hans föräldrar förstås *ler*. Ni är såååå välkomna alla tre - det hoppas jag att ni känner. Lilla yngsta barnbarnet på första bilturen till mormor. Det är någonting det! Hoppas du ska minnas det när du sedan blir stor. Besöken hos och av mormor...det är något speciellt.

Såg på kort av min mormor igår och berättade lite om henne för Houari. Min mormor bodde i Helsingfors så vi träffades kanske två gånger per år. Varje gång hon kom var det som julafton och det är först nu som jag funderar på hur länge hon fick spara och snåla för att få råd att köpa presenter till oss tre barn. Jag har faktiskt ingen aning om hennes ekonomiska förhållanden och nu finns ingen som kan svara på den frågan. Mormor dog i början av 70-talet och eftersom inte heller mamma finns kvar så finns ingen att fråga. Någon pappa till mamma fanns aldrig med i bilden. Vem han var? Ja, den hemligheten tog mormor med sig i graven. Mamma berättade att hon frågade ibland med fick då till svar "att han var väl en karl som alla andra". Jag kan bara fantisera om hur det var - kanske var han gift...eller av s k bättre familj. Kan tänka mig att det var mycket svårt för mormor att vara ensamstående ogift mor i Finland på 20-talet (mamma föddes 1924). Oj, vad hon måste ha slitit ont! Jag vet att hon jobbade vid järnvägen och att hon var en bestämd, lite manhaftig kvinna. Hon var också frälsningssoldat och sålde deras tidning Stridstropet i Helsingfors. Mamma berättade hur hon blev nerbäddad i en kartong under bordet där mormor sålde tidningarna.

Åter till dagen idag - Jonathan kommer! Denna stolta mormor bakade kanelbullar igår. Hmmm!!! Den första satsen på en halvliter fick jag kasta till min stora förtret. Hade för varmt degspad så det blev bullar som gått att slå ihjäl någon med. Fanns ingen återvändo eftersom Jonathan kommer - bara att göra ny deg, nya bullar som blev lyckade.

Här är lite grått och mulet men jag ber till vädergudarna om uppehåll i alla fall så vi kan vara ute lite i det gröna. Nu ska jag diska och väcka min man som lovat baka matbröd.

...idag kommer Jonathan...*ler stort* Välkommen lilleman!

Onsdag 16 juli

Igår tog vi en biltur till Ängelsberg som ligger strax utanför Fagersta. Jag har ändå aldrig varit där så det blev premiär för både mig och Houari. Ett litet pittoreskt samhälle mötte oss med hus som låg högt högt och flera med torn så att de såg ut som små slott.

Besökte också ett par små butiker men där var turistpriser - dvs skyhöga - så inget blev handlat. Vi fick oss lite fika i lummig grönska i alla fall på café Englaro.

Johan 830616 - 061012

I år skulle Johan ha blivit 25 år. På hans födelsedag sände jag följande brev till alla anställda i kommunen där jag arbetar. Flera av mina mailkontakter fick också ta del av det och förstås mina barn.




Den 12 oktober 2006 valde min yngste son Johan att ta sitt liv. Idag skulle han ha blivit 25 år.




Så sänder jag ett stort Grattis till min älskade Johan på den dag då det gått 25 år sedan du föddes. Hoppas ni har ett hejdundrande kalas i Änglarnas stad i Nangijala och att du får din tårta med grön ”skinka” på…/Mamma


För att hedra Johans minne väljer jag att just denna dag skriva ett öppet brev om min sorg, mina erfarenheter av omgivningens reaktioner och om suicid.

I Sverige begår varje år ungefär 1500 människor suicid. Merparten av dessa är män. Inte trodde jag för 25 år sedan att min älskade pojke skulle bli en del av den statistiken.

Jag gissar att ni alla, på olika sätt, kommer att bli berörda av mitt brev. En del av er kanske väljer att inte läsa färdigt pga att det är svårt och gör ont, andra kanske tycker att sådant här borde man hålla för sig själv medan andra blir glada för att någon vågar prata om suicid och sorg så här öppet. Hur du än reagerar så är det din känsla som räknas – det finns inget rätt eller fel – och jag vill inte tvinga på någon min sorg. I mitt sorgearbete, som verkligen är ett arbete, ett mycket tungt sådant, har jag kommit fram till en del saker som är viktiga för mig. En av dem är att jag inte vill att Johan ska ha levt, och dött, förgäves. Jag vet att ett av hans största uppdrag här hos oss var att sprida kärlek och omtanke. Det vill jag föra vidare. Jag vill också bidra till att ta bort skam- och skuldkänslor vad gäller suicid. Vi anhöriga måste våga prata om det så att alla tabun och fördomar kommer på skam…så här är jag: Harriet Grönholm, socialsekreterare i Norbergs kommun, mamma till fyra barn varav ett begått suicid.

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Den tar inte hänsyn till ålder, kön, yrke eller socialgrupp. Ingen av oss kan gå ”säker”. Regeringen har tagit ett beslut om en noll-vision vad gäller suicid. Det tycker jag är bra!
Föreningen SPES, Suicid prevention och efterlevandes stöd, driver ett seriöst och viktigt arbete för att påverka och förbättra vården samt ge stöd till dem som mist någon i suicid.

Idag, på Johans födelsedag, har jag det tungt. Många tankar kommer till mig; hur det var när han föddes, hans uppväxt, alla drömmar och tankar som han hade. Jag tänker på hans vänner som nu kanske börjar bilda familj, gifta sig, få barn – Åh, jag önskar dem allt gott! – allt det där som Johan aldrig får uppleva. Det som han valde bort för att livet blev för svårt att leva. Jag saknar honom så oerhört mycket varje dag men vissa dagar är sorgen tyngre än andra. Idag är en sådan dag!

Jag har mött så många olika reaktioner från min omgivning sedan Johan dog. En del gamla vänner har försvunnit ur mitt liv för att de inte orkade möta min sorg (eller var det sin egen rädsla för döden de inte vågade möta?). Det har kommit till nya vänner som vågar och orkar stå kvar. En del med samma erfarenhet, andra som har mod att finnas ändå. Det är inte så märkvärdigt egentligen, förstår ni, att möta någon i sorg. Ord tar inte bort det onda och tröst finns ingen att få. För att få en sörjande att orka gå vidare kan det räcka med en varm blick, en klapp på axeln eller att komma med en gryta mat.

Att säga att man förstår är att kränka eftersom ingen kan förstå min personliga sorg. Att säga att ”det går över” är en ännu större kränkning för det går ALDRIG över. Sorgen förändras över tid men den finns alltid där.

Våga fråga! – det vill jag säga till alla som möter någon i sorg. Om jag börjar gråta beror det inte på din fråga utan på den sorg jag bär. Jag ser hellre att du frågar än att det pratas bakom ryggen och gissas en massa saker. Fråga hur jag mår, vad som hände, hur Johan tog sitt liv, hur jag fick veta…ja, allt som du kanske undrar över. Om du frågar så kommer jag att svara – det får du vara beredd på.
Efter mitt brev kommer en dikt, ”Snälla se mig genom mina tårar” som på ett bra sätt illustrerar hur jag och andra vill bli bemötta.

Jag vill dela med mig av min erfarenhet av sorg. Sorg är inte farlig – men en smärtsam del av livet – och den förändrar ens liv så att det aldrig mer blir detsamma.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
/Alf Henriksson

Ta hand om varandra!
/Harriet


Johan har två minnessidor på nätet – besök dem gärna och skriv en rad:
http://www.johangronholm.se/
http://www.tillminneav.se/


Avslutar nu med två dikter. Den första har en av mina sorgesystrar skrivit:

JAG VET MAMMA

Jag vet att du gråter min mamma,

för livet hos dig blir aldrig detsamma

Din längtan och saknad skär i ditt bröst,

Av att aldrig mer få höra min röst.
I själen, i hjärtat, i drömmar och tankar,
står sorgen så kraftfullt och bankar.

Jag vet lilla mamma, jag vet allt det där,och du vet,

att jag finns i en annan atmosfär.
Genom tunna små slöjor, ser jag dig gå,

du kämpar så tappert för att försöka förstå.

Att det som du ofta har känt,

var något som var förutbestämt.
Vi visste nog båda att vi skulle skiljas en gång,

att jag skulle åka till staden med änglasång.

När tiden var inne, och de kallade på mig,

så hann jag inte säga farväl till dig

Men jag vet lilla mamma, hur du mår

för i ditt hjärta finns alltid ett blödande sår.

I det hjärtans rum som du för mig gjort,

finns minnen, kärlek, och saknad som aldrig går bort.

Skriven av Marie-anne Thörnström24 januari 2007 mamma till marcus 82-02




Snälla se mig genom mina tårar

Du frågade "hur mår du"?

När jag svarade tårades mina ögon.

Du såg bort och började genast prata igen.

Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.

Hur mår jag? Jag mår bättre när folk lyssnar

men det kan hända att jag gråter en tår eller två.

Den här smärtan är obeskrivlig.

Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå.

Trots det behöver jag dig.

När du ser bort, när jag blir ignorerad,

är jag åter ensam med den.

Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.

Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!

De är naturens sätt att hjälpa mig att läka

De lättar lite på det tryck sorgen skapar.

Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen

när du frågar hur jag mår,men så är det inte.

Minnet av min älskades död

kommer alltid att vara med mig,blott en tanke bort.

Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig,

men det var inte du som gav mig den.

Den fanns redan där.

När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös,

när du inte vet vad du skall göra?

Du är inte hjälplös,

Och du behöver inte göra något annat än att vara där.

När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner,

då har du hjälpt mig.

Du behöver inte säga något.

Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.

Var tålmodig, var inte rädd.

När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår"

lättar smärtan,

för när tårarna kan komma och gå som de vill,

känner jag mig lättare.

Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,

och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.

Jag gråter en minut eller två

och sen torkar jag mina ögon.

och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.

När jag håller tillbaka tårarna,

får jag en klump i halsen

mitt bröst värker och min mage knyter sig.

Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar,

då skadar det oss bägge,

mig, för att min smärta hålls inombords,

en sköld mot din närhet,

och dig,för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.

Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..

Då kan vi vara nära igen.

Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont.

En bubbla att leva i

Jag börjar varva ner och känna av att jag har semester. Måste erkänna att den där skogspromenaden inte blev av förrän igår morse och redan då började jag tänka på det som jag ska skriva om här idag. Eller egentligen har jag nog funderat på det en längre tid, på hur mitt liv blev när Johan dog den 12 oktober 2006.




Jag kan idag se det som att jag, redan strax efter beskedet om att Johan var borta, gick in i min glasbubbla. En egen värld där jag stängde ute livet som därute fortsatte som om ingenting hänt. Jag kan fortfarande inte förstå att livet "där ute" bara rullar på. Varför stannade inte världen upp när Johan dog??? Det borde den ha gjort.



I min bubbla är jag trygg och jag återvänder till den varje dag. Jag har blivit tvungen att lämna den då och då för att gå ut i det som kallas livet. I början var det små korta turer till affären och så småningom till jobbet på arbetsträning. Så ökades tiden på jobbet ut så jag fick mindre tid i bubblan. All energi gick åt till att kliva upp på morgonen och överhuvudtaget få på kläder och ta sig till jobbet - det där som ter sig så enkelt för de som lever ett "vanligt" liv tog för mig flera flera timmar (och tid tar det fortfarande även om det nu går litet snabbare). "Lycka" var när jag satte nyckeln i låset till mitt hem och klev över tröskeln och fick låsa dörren till min bubbla igen. Den är här och här är jag trygg! Här kan jag bara vara, bara sitta eller ligga och göra ingenting. I månader klev jag bara över posten som låg innanför dörren för att till slut lyfta upp högen och lägga den någonstans som jag sedan inte mindes var. Räkningar blev obetalda eller försenade. Att ringa ett samtal kunde det ta flera dagar att samla kraft inför. Minnet sviktade. Men min bubbla fanns där...min trygga bubbla där jag kunde gömma mig för världen.


Visst började jag så småningom lämna bubblan då och då även för annat än för jobbet. Någon gång gick jag på krogen om jag fick besök av någon värmlands-väninna. Jag dejtade till och med en del i en slags desperation för att känna att jag levde. MEN jag skyndade alltid tillbaka till min trygga bubbla för inget kunde locka mig att lämna den för gott. Min son var död och jag kunde inte förstå hur livet skulle gå vidare. Om jag stannade i bubblan så kunde jag slicka mina sår, leva i det vakuum som hjälpte mig slippa känna smärtan. Ibland kom den ändå och då var det bara att följa med i det onda...


Så träffade jag Houari och ett nytt liv tog sin början. Det är svårt för jag vill fortfarande leva kvar i bubblan som skyddar mig. Houari har öppnat dörrar och tagit mig med ut i världen men ibland gör det så ont så jag måste tillbaka...fort, fort, fort. Gör mina desperata försök att även innesluta Houari i min bubbla, bråkar, skäller, gråter och skriker när han vill umgås med sina vänner...men börjar inse att jag varken kan eller får göra så! Det kommer att döda vårt förhållande och det vill jag inte. Jag måste hitta min egen väg att lämna bubblan och då jag känner att jag behöver den så är det JAG som ska vara i den - ingen annan.
Jag tror att jag är på rätt väg nu när jag börjat tänka i de här banorna, när jag kan sätta ord på det jag tänker och känner. Det kommer inte att bli lätt men jag är ju en kämpe...som en sån där docka som är rund i botten och hela tiden reser sig upp - igen och igen och igen...

PMS

Jag blir galen på mig själv dessa veckor innan mens. Humöret åker bergochdalbana i turbofart. Tycker synd om alla i min omgivning men allra mest synd är det förstås om mig själv! Eller hur? Visst är det väl så? Och om inte annat så måste jag ju tycka synd om mig för ingen annan gör det ju. I alla fall inte tillräckligt mycket.

Varje månad hoppas jag att nu är det väl ändå sista gången som mensen kommer. Frågade min mamma en gång och hennes mens försvann när hon var ca 50 och hon hade i stort sett inga klimakteriebesvär alls. Jag har läst att vi ofta ärver våra mödrars anlag vad gäller klimakteriet - och då är det dax för mig att slippa det här eländet NU! Det är ju till ingen som helst nytta - varken för mig eller de i min omgivning.

Idag (läs: nu) ska jag försöka ta mig den där skogspromenaden som är så underbart skön bara jag kommer iväg. Har lovat mig själv att gå när jag skrivit här och före frukost. Bra att ha en frukost som lockar när jag går hemåt. Den smakar så underbart gott då.

Lovar återkomma med en rapport om skogens dofter och mina tankar.

PS Började på det här inlägget igår kväll och ser nu att det är den tiden som står kvar när jag publicerar. Nu är det söndag morgon, 13 juli...och det är nu jag ska till skogen.

Datum: den 12:e

Den 12:e varje månad påminns jag om dagen då Johan dog. Den dag som för alltid förändrade mitt liv. Den dag då jag miste min yngste son. Den dag då mina andra tre barn miste sin lillebror. En dag som aldrig borde ha fått komma men som ändå gjorde det. Ingen kunde ana eller förstå.

Idag har det gått ett år och nio månader sedan den ödesdigra dagen och sorgen har förändrats men inte minskats. Det gör ont, ja det smärtar och saknaden blir på något sätt större och större. Det fattas någon hela tiden och det kommer aldrig att gå att ändra på det. Aldrig mer - aldrigheten - är det värsta.

Skrev en liten dikt i Johans minnesportal:

Saknad

Varje gång jag ser dig gör det ont

Varje gång jag ser dig

känner jag saknad

Varje gång jag ser dig

längtar jag

Du älskade son som gjorde ett val

ett val att lämna oss alla för en bättre värld

Vår värld fylldes med tomhet och tårar

Din med glädje, skratt och sinnesro

Älskar dig, Johan, härifrån till evigheten...

/Mamma

Musik

Lyssna på den här.

Nytt jobb!!!

Första semesterdagen...underbart! Vaknade vid femsnåret, klev ur sängen, fixade lite frukost och åt den samtidigt som jag läste i min bok. Satt vid datorn en stund och gick sen till sängs igen...läste vidare och - somnade. Tänk vad skönt att kunna göra så utan tidspress, bara följa kroppens signaler och tankarna som kommer.

Igår - den sista arbetsdagen (trodde jag) på fyra veckor. Jag hade planerat så väl, inga besök, ingen telefon, bara jobba administrativt. Började bra i den delen. Gick till chefen för att lämna ett papper till henne. Hon bad mig komma in och stänga dörren. Första tanken var förstås - "vad har jag nu gjort, eller inte gjort" . Så erbjuder hon mig nytt jobb! Bara så där - rakt upp och ner...! Ett jobb som integrationssamordnare som jag inte ens sökte för jag tyckte inte att jag var kvalificerad nog. Ett jobb som det var 37 sökande till. Ingen av dem passade och så erbjuds jag jobbet. Hör som i en dimma att min chef säger att hon tycker jag är duktig och att hon älskar se sin personal växa och att hon tror på att jag kommer att göra det, att det här är ett steg vidare för mig osv osv... Jag ber om betänketid tills på måndag och säger att jag också vill prata med den som blir min närmaste chef om jag tackar ja till jobbet. Efter det samtalet ringer jag min man och så går jag in till min chef och säger att jag vill ha jobbet. Vi löneförhandlar direkt och jag får utan protester igenom mitt lönebud som ligger långt över vad jag har idag. Allt det här sker inom loppet av några timmar och jag tror inte att jag ännu riktigt fattat att det hänt. Jag är så glad så jag tar små skutt ibland och bara ler. Ni som känner mig och vet att jag står stadigt på jorden med alla mina kilon förstår att det kräver både ett visst mått av ansträngning och en stor portion glädje för att jag ska skutta.

Nu måste jag skutta vidare för min man och jag ska åka till Västerås. Återkommer troligen under dagen. Önskar er alla sol och värme!

Snart

Sista dagen före fyra veckors semester....mmmm...ska bli sååååå sköööönt!!!

Jag har nominerats av Gunilla http://blogg.passagen.se/pgrrr/

När man blivit det ska man kopiera bilden och själv nominera 7 stycken läsvärda bloggar...
Jag vill ge vidare denna utmärkelse till dessa bloggare:

Min dotter: http://sloopy-lisa.blogspot.com/

Marie-Anne: http://blogg.aftonbladet.se/1400

Pernilla: http://www.christiansellergren.se/text1_1.html

Ann (vars blogg jag nyss funnit): http://blogg.aftonbladet.se/9027/

Inger (också ny för mig) http://blogg.aftonbladet.se/9568/

liksom denna:

http://blogg.aftonbladet.se/4360/



och den här: http://blogg.aftonbladet.se/4556/

På vägen till jobbet lyssnade jag på Björn Skifs "Håll mitt hjärta". Fick plötsligt upp bilden av sista farvälet av Johan - vilken smärta!!! Tårarna kommer, det gör ont i hela mig...ser honom framför mig...den sista, allra sista gången jag fick se honom. Kan inte vara sant! Johan borta för alltid? Nej, nej, nej - hela min kropp och min själ skriker. Vill ha Johan här - kom tillbaka gråter mitt hjärta!

Kan ni förstå hur det känns? Att se sitt barn ligga i en kista, kall och ensam, sista gången... Veta att aldrig mer...

Snart semester

Måndag och tre dagar att arbeta innan jag får fyra veckors välbehövlig semester. Det ska bli härligt! Har inga planer alls utan tänker ta dagen som den kommer. Mest vara hemma och njuta av det.
Tre dagar nu då jag ska ta hand om det administrativa som jag ligger efter med. Kom på mig själv igår kväll att ha ångest för allt jag inte hunnit och "vad ska min kollega Maria säga nu när hon kommer tillbaka och jag inte tagit hand om allt i hennes posthög"...usch och tvi och bläääh... Jag har jobbat så mycket jag hunnit och orkat och det har verkligen varit mycket att göra så varför i hela världen skulle jag ha ångest för det jag inte hunnit. Försöker lägga den känslan åt sidan och lyckas...nästan...
Helgen har varit bra. Haft beredskap men inte fått ett enda samtal utan bara "håvat" in pengar *skrattar*. Städat och fixat tillsammans med min man - vi röjde i källarförrådet och hittade ett badrumsskåp som jag inte visste fanns. Funderar på om jag tog det med mig från huset när jag flyttade till lägenheten...mina minnen från uppackningen är mycket diffusa eftersom Johan dog strax efter jag flyttat...kartongerna stod kvar länge, länge...
Nåväl, vi hittade ett badrumsskåp som vi satte upp i badrummet (var annars?) vilket medförde att rummet ifråga behövde städas. Tvättstugan bokade vi och satte igång att tvätta också och emellan tvättarna åkte vi och fikade med vänner till Houari.
Avslutade kvällen med lite skön fotvård...somnade gott men pga av måndag morgon så var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt kändes det som. Hade gärna somnat om.

Kvinnan i min spegel

Tack snälla Gunilla för dikten här nedan!

Jag ser en kvinnas ansikte i min spegel

Ett trött, slitet ansikte

med svullna ögon

Ansiktet har många rynkor

som jag inte kan minnas jag har sett innan

När jag tänker efter

har jag inte studerat kvinnan så noga

på ett par år

Det skrämmer mig att se

det där ansiktet idag

Det ser så gammalt ut,

som om det åldras tio år minst.

Det gör mig ledsen på nytt

att se den kvinnans ansikte i min spegel

Dikt © Gunilla Karlsson 071105

Dikten finns med i min diktbok "Det fattas bitar i mitt pussel"

Lördag kväll

Skriver bara några godnatt-rader. Min tid är morgon och förmiddag - det är då jag kan fungera som bäst och få något gjort... När Johan dog så förändrades jag och jag tycker själv att jag inte alls är densamma Harriet som förr. Hur många gånger har jag inte tidigare fått höra att "Åh, vad stark du är", "Tänk att du alltid kan vara så glad trots alla bekymmer". Ja, och så var det nog då...på den tiden då jag hade alla mina barn här på jorden. Nu i det här nya livet är det ingen som längre säger till mig att jag är stark eller att jag alltid är så glad. Visst kan jag skratta och visst är jag fortfarande "klassens clown" på jobbet men det finns inget riktigt djup i vare sig glädje eller skratt längre.

När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag en trasig kvinna, en kvinna som av sorgen har åldrats väldigt fort. Hon har fått djupa fåror vid munnen - kanske blev det så när hon inte längre kunde skratta som förr. Hennes ögon är sorgsna även när hon ler. Hennes kropp värker och stelnar... Hon är trött och humörsvängningarna tar hårt på relationer. Hennes man får stå ut med mycket och hon är tacksam för att hans kärlek är så stor att han orkar stå kvar.

Denna kvinnan är numera jag och det är bara att acceptera. Så här blev livet för mig...

God Natt!

Nostalgi

I lördags gjorde jag en nostalgiresa tillsammans med min man. Vi åkte till det lilla samhälle som ligger nära mitt barndomshem. Där besökte vi kyrkogården där jag har mina båda pappor och min mamma. Ja, ni läste rätt - jag har två pappor. Jag har pappa Gustav som är mina syskons biologiska pappa och som också fick bli min. Min andra pappa Harry som dog redan innan jag föddes. Han avled efter en mc-olycka på sin 30-årsdag och jag måste ha blivit till kanske så sent som dagen innan. Papporna har varsin grav, se bilder, medan mamma finns i minneslunden. Vi planterade rosor och Houari förgyllde bokstäverna på pappa Harrys gravsten.

Sedan gick vi till minneslunden och satte ner buketten till mamma. Satt där på en bänk och plötsligt så grät vi båda två. Jag för att jag saknar min mamma och Johan så mycket. Houari för att jag grät. Så - öppnas ett hål mellan molnen på himlen och solen tittar fram, hon ser ner på oss och skänker en hälsning från dem på andra sidan. Detta har nu hänt vid flera tillfällen och min övertygelse att det är mina älskade som vill visa mig att det finns ljus i mörkret (läs: sorgen)...det hände den dagen vi urnsatte Johan, denna gråa mörka första adventssöndag 2006 öppnades himlen en bit för att ge oss ljus när vi gick de tunga tunga stegen upp mot kyrkan i Landeryd. För att ta Johan på den allra sista färden här hos oss... En annan gång likadant vid samma kyrka när Jenny var där, ytterligare en gång vid kyrkan i Tärnsjö när jag ensam gick uppför allén för att gå till mammas sista viloplats. Visst finns det något som ger oss kraft att gå vidare!

Sorg - att mista ett barn

Den 12 oktober 2006 miste jag min yngste son Johan, 23 år. Han valde bort livet här hos oss för att fortsätta ett annat liv i Nangijala. I avskeds-sms till några av sina kompisar i Värmland skrev han just det. "vi ses i Nangijala". så jag tänker att det var det han själv trodde på. Jag tror att Nangijala finns. Jag vet att det är en plats utan sorger och bekymmer. Jag vet att Johan är lycklig nu, att han äntligen fått den sinnesro han inte fick i det här livet. Det smärtar mig att han inte bad om hjälp men jag kan också, om jag verkligen är ärlig, tänka att jag kanske haft svårt att ta honom riktigt på allvar om han berättat att han mådde så dåligt. Johan, som alltid skrattade och var glad...skulle han ha självmordstankar? Nej, det hade varit omöjligt att tro...eller?

Min ängel - jag saknar dig så oerhört mycket. Lillpojken i familjen. Den av mina barn som på heltid bott hos mig ända tills du flyttade till egen lägenhet. "Du och jag mot världen" - så sa vi ibland till varandra när livet strulade för oss.

Min ängel - jag ser på foton av dig och vågar inte känna in känslan som smyger sig på...vet att den smärtar - insikten att du skulle vara borta för alltid... Håller det ifrån mig. Vet men ändå inte att det finns ett aldrig mer i det här livet. Att vi möts igen på andra sidan det tvivlar jag inte på men att vi aldrig mer här...nej, det gör för ont! Jag slår på någon slags off-läge i känslorna och kan tänka på kvällen då jag fick veta att du var död, på de sista gångerna jag såg dig, på begravningen, urnsättningen.... Känner men ändå inte - mycket svårt att förklara för den som inte vet.

Så ibland kommer den - gråten som gör ont men som läker och tröttar ut så att jag till slut bara orkar andas i långa djupa andetag. Tårarna som rinner och blöter ner mina kinder...låter dem komma... Ibland varar det bara några minuter, andra gånger går det nästan inte att sluta...så vila och off-läge till nästa gång...

Saknar dig min ängel men vet att du bara är en tanke bort.

mamma!

När jag kom hem igår hade jag fått ett litet paket med posten. Det var från min äldsta dotter Jenny och innehöll ett fint kort och en liten bok med titeln "mamma!" Mina ögon tårades när jag läste de olika citaten i boken och jag tänkte så mycket på min egen lilla mamma som inte finns med mig längre. Tänkte också på alla gånger som jag inte funnits för mina barn, alla gånger då jag haft fullt upp med mitt eget liv och leverne och då jag svikit dem.

På en sida i min lilla bok står det så här: "Min mor har alltid varit alltigenom älskande, alltigenom tålig, alltigenom förstående. Och jag vet, att upplevelsen av att ha fått kärlek och omtanke kommer att följa mig hela livet" Det gör mig ledsen när jag läser det för jag vet att mina barn inte alltid kunnat säga så om mig... Hoppas ni kan förlåta och förstå... Älskar er alla så mycket!!! Mikael, Jenny, Elisabeth och så Johan som reste till Nangijala alldeles för tidigt - mina underbara underbara ungar!

Ibland saknar jag min egen mamma så det gör ont i mig. Kan känna hennes närvaro trots att hon gått över till andra sidan men saknar hennes kramar, att få krypa in i hennes famn, känna hennes hand smeka mig över håret och höra hennes röst säga "det ordnar sig, Harriet", "allt blir bra". Ett annat citat från boken är: "Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, närhelst jag ser något nytt eller väldigt fint vill jag ropa: "Mamma, kom och titta!" (Helen Exley)

Det stämmer så väl så väl....Mamma, du fattas mig!