Det går trögt med bloggandet. Orden vill inte komma till mig och det gör mig också ont för jag vet att skrivande kan vara så läkande. Kanske är det prestationsångest? Äsch, jag vet inte och det får väl vara som det är. Tids nog kommer orden vällande som lava ur en vulkan och då ni...då blir ni (alla två) riktigt trötta på allt läsande som ni då måste ta till...Livet som singel börjar idag. Ja, jag vet! Jag skrev tidigare att vi flyttade isär men man kan väl ändra sig! Flera gånger till och med...eller ändrat mig har jag inte gjort alls men jag vill inte kasta ut mannen på gatan. Igår gick han! Jag tror att han tror att han ska få komma tillbaka den här gången också (och varför skulle han inte tro det?) för någon packning tog han inte med sig. Nu är det så att jag vet något som han inte vet och det är att den här gången är jag helt säker på min sak! Jag kommer inte att falla tillbaka igen, vare sig av passion eller av medlidande, nej, jag vill vara ensam med mina två nya familjemedlemmar Lukas och Sussi (nej Stina). Två katter som jag och en väninna har delad vårdnad om...fast jag tror att de mest kommer att bo hos mig.
Rubriken idag är "Det gör ont!" - och jag försöker undvika att skriva om det... Jag saknar Johan! That´s it!
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar