Tänk att det går en dag i taget...det bara flyter på liksom. Känslor kommer och går. Kämpar just nu för att hålla sorgen ifrån mig (jag vet, mentorn, att det är fel). Hela kroppen och själven vet redan att årets värsta dag närmar sig. Den 12 oktober - denna dag då livet rann bort, då allt förändrades för att aldrig någonsin bli som det var. Det blir tredje gången som jag går igenom denna dag och jag vet att det går - att det inte blir så farligt som jag trodde - ändå talar kroppen om att nu är det snart dags...
Det var den första gången som var den värsta, jag menar den dagen då Johan tog sitt liv, den 12 oktober 2006. Den dagen finns för alltid inpräntad i mitt minne. Vissa saker kristallklara, andra i en dimma...chocken som gör att allt stängs av och går ner på ren överlevnadslåga...andas ett andetag åt gången, sakta, sakta...höll om mig själv och vaggade mig som om jag höll ett litet barn i famnen. Det gjorde jag ju också - mig själv, Johan, Mikael, Jenny, Elisabeth... Ville ha er alla nära mig då, skydda er från allt ont, ta bort det onda som redan skett och som inte fick hända...
Så idag - tystnad...allt är förändrat, några få vänner kvar, en kropp som ger upp, en ilska som inte vill ge sig riktigt, en saknad som tyvärr alltför många vet innebörden av (en tanke till alla änglaföräldrar och andra anhöriga)...
Älskar Dig Johan - härifrån till evigheten - liksom jag älskar alla mina barn. Ni är underbara!
.jpg)